Alla inlägg under taggen: Spel

Spelspam, ja tack?

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men de senaste åren har ett helt nytt fenomen inom spelbranschen uppkommit. Och det tack vare alla sociala medier som formligen tagit över internet.

Dagligen ser jag numera uppdateringar på Facebook och Twitter där mina kompisar meddelar att de köpt ett nytt spel, laddat hem ett nytt demo, slagit något nytt rekord. Att dela med sig av sina spelerfarenheter är idag lättare än någonsin.

Den här viljan att berätta för andra vad man lyckats med i spel är ju dock ingen ny företeelse. När spelen begav sig stod man i arkadhallarna och försökte komma in på topplistan. När internet kom började man skapa topplistor online. Då var det också lite prestige. Kom man med på en topplista hade man antagligen en riktig anledning att skryta.

Idag skriker vi ur oss allt vi gör på nätet. Allt från att vi käkat frukost till att vi investerat i nya coola prylar. Och självklart delar vi också med oss av våra framgångar (och motgångar) i spelen. Personligen tycker jag att det är skoj. Men ibland kan det också bli för mycket. Ibland känner man sig totalspammad av speluppdateringar.

Några exempel:

  • Jag gillar att se när folk har tagit achievements. Då får man lite snabba uppfattningar om vilka spel personen i fråga gillar.
  • Jag är däremot ruskigt trött på alla Facebook-spel som finns där användarna ska skrika ut sina erövringar. Det började med Farmville och nu är hela Facebook belamrat med småspel. Jag döljer de alla utan att blinka.
  • Jag gillar att se när folk har slagit rekord i iPhonespel som typ Doodlejump.

Spam är alltså bra ibland, och mindre bra ibland. Och jag har därför nyligen börjat fundera på mina egna spam-aktioner. Är min mamma verkligen intresserad av att se att jag har laddat ner ett demo på PSN? Med största sannolikhet inte. Och ändå har jag den inställningen på Facebook.

Kanske borde jag och många andra fundera lite på vad vi egentligen skriker ut. För om vi själva stör oss på spam, ja då är det nog risk för att andra stör sig lika mycket på oss.

Därmed inte sagt att vi alla ska sluta dela med oss av våra spelerfarenheter, men kanske fundera lite innan vi gör det.

Eller?

När spelandet är som mysigast

Att spela spel är bland det roligaste som finns. Det har jag alltid tyckt. Men det kan också vara mysigt. Att få krypa upp i soffan med en handkontroll, stoppa fötterna under en varm filt och bara stänga in sig i en fantasivärld. Det är ju faktiskt helt underbart.

När man får barn försvinner en del av möjligheten att gosa till det på egna villkor. Att sätta sig i soffan och mysspela på egna premisser, ja det går inte riktigt längre. Något jag kände speciellt nu när jag varit lite halvkrasslig ett par dagar. Jag saknar det där med att få bädda ner mig under en filt, slå igång ett spel och bara unna mig själv skön speltid. Det kan jag inte göra. Neela behöver ju mig.

Och det lär dröja innan jag kan göra det igen.

Men.

Det innebär inte att alla mysstunder är helt borta. För det finns tillfällen när man har barn som överträffar alla andra mysiga spelstunder jag upplevt tidigare. När Neela somnar i min eller sambons famn och vi kan sätta oss ner och spela. Ja då är mysfaktorn total. Och det skulle jag inte byta ut mot tusen gosiga filtar.

Sen vill jag lämna en kommentar angående gårdagens post om öppenhet. Jag vill tillägga att jag inte på något sätt menade att peka ut någon, varken spelsajt, tidning eller blogg. Jag tycker inte att någon, speciellt bloggare, är sämre eller bättre för att man väljer att skriva ut om man fått recensionsexemplar eller inte. Men för mig kändes det som en viktig och bra grej och en deal jag gärna ställer upp på och vill promota. Speciellt för att det gäller saker jag skriver på bloggen och inte på den spelsajt jag skriver för.

Level7.nu är det mer uppenbart att vi får recensionsexemplar, men kanske inte här på bloggen. Jag kan också nämna att inspirationen kommer från Kotaku.com som ju egentligen mer är en blogg än en spelsajt och kanske är det just därför de har börjat skriva ut att de fått spelen som recensionsexemplar.

I vilket fall, fortsätt gärna att diskutera, för det är väldigt intressant att höra era åsikter om det hela!

Så. Nu ska jag njuta av det fina vädret idag!

Nu är min iPhone gejmig

Äntligen har jag lyckats uppdatera min iPhone till OS 4.0. Ja ni vet, så att man kan ha mappar (och multitasking för de som har en cool 3GS). Det var på tiden.

Min iPhone har strulat rätt länge. Jag har inte kunnat uppdatera den utan att den låst sig, min ena bärbara dator kunde inte identifiera den som hårddisk och för någon vecka sedan gick iPod-funktionen sönder. Då var det dags för återställning helt enkelt, och ser man i backspegeln var det bara bra att ge den en omstart, för jag behövde verkligen rensa bland alla mina appar och spel.

Så nu har jag en clean och nice iPhone där apparna är kategoriserade i mappar och spelen uppdelade efter genre. Passade också på att slänga en hel hög spel jag aldrig spelade ändå (eller som var typ kassa). Så nu finns det gott om plats för en massa nya bra spel vilket innebär att det är dags att börja surfa sajter som speltipsar.

Tio+ sidor blev till tre (inklusive lite iPhone-art):

De spel som blev kvar efter rensningen.

När strömmen går

Vi är helt strömlösa här hemma och snart är batteriet i min iPhone dött. Snacka om handikappad.

Så det verkar inte bli mycket spelande ikväll. Är lite putt över att jag inte lagt över lite spel på min minilaptop…

Men men. Jag tänkte i alla fall berätta, medan min iPhone fungerar, att jag gästbloggat hos Gamingmama i hennes bloggserie om spel och föräldraskap. Så kila in där och läs för tusan.

Inlägget hittar ni här!

Om att suga – men vara bra ändå

Antiklimax. Jag ville avsluta kvällen med att spela Cataclysmbetan igår. Men blev konstant utloggad. Då körde jag igång Star Wars: Force Unleashed. Men möttes av en jobbig boss, och inspirationen försvann. Så jag gick helt sonika in till sambon som spelade StarCraft 2-betan och petade på honom, visade upp mina hundögon och sa att jag var uttråkad och ville spela något tillsammans.

Sagt och gjort. Vi satte oss i soffan och drog igång Bioshock 2, ett spel vi fortfarande inte spelat igenom. Jag hade glömt hur kontrollen fungerade, kände mig som en elefant i ett glashus och dog nästan på direkten. Irriterad slängde jag över kontrollen till sambon som snyggt och smidigt plockade fienderna en efter en. Då kom till en insikt. Jag är sugdålig på fps och har inget som helst tålamod. Ouch.

När det blir många fiender på en gång i fps, då blir jag sönderstressad.

Okej, jag kanske ska förtydliga. Jag är säkert bättre på fps än de som inte spelar regelbundet. Men jag är nog väldigt dålig om man jämför med medelgamern. Och jag tror inte att det egentligen beror på att jag är dålig i ordets själva bemärkelse. Men jag blir så stressad när det kommer en massa fiender att jag tappar all självkontroll och skjuter hej vilt överallt. Och sen blir jag förbannad om jag spelar dåligt och stänger av.

Men det är intressant det där. Med att vara dålig och bra på spel. För vissa verkar vara bra på allt. Eller så är de bra på att ljuga. Jag däremot, jag erkänner rakt ut att jag inte är bra på allt. Långt ifrån. Och just fps i kombination med stress funkar inte för mig.

De märkliga är att stress och tredjepersonsperspektiv inte verkar vara några problem. Så det är nog inte det stressade momentet i sig som är jobbigt. Striderna i bossfighterna i Final Fantasy Xiii eller att hela som prälle under raider i World of Warcraft till exempel. Inga problem. Men tjugo fiender som rusar emot mig i ett fps. Stora problem.

Men att hålla koll på 25 pers, hela dem, hålla koll på bossen, diverse encounters och samtidigt chatta: inga problem.

Egentligen är det väl inget problem att vara dålig på saker. Det man är dålig på, det kan man ju försöka att förbättra. Men mitt problem är att jag blir så arg, så frustrerad och att jag känner mig ruskigt kass och ger upp. Och när jag ger upp – ja då lär jag ju aldrig bli bättre. Och dessutom missar jag en massa bra spel.

Men det är bra med självinsikter. Då kan man börja bearbeta problemet. Så nu är det bara att ta tjuren vid hornet och lära sig att övervinna de svaga sidorna.

Det var dagens erkännande. Så. Vad suger du på?

(Jo, och sen måste jag också passa på att tacka bloggaren Cerling för en superfin bloggpost som värmde rakt in i hjärtat. Tydligen en grej jag är bra på i alla fall!)