En av de stora anledningarna till att jag inte har så mycket (ingen alls faktiskt) nördig inredning hemma är att jag gillar det där stilrena. Raka linjer, enkla former, inte så mycket prylar.
Men så hittade jag den här bilden borta hos Spelbröderna. Och de här Space Invaders-kuddarna är ju sjuuuukt snygga. De skulle också göra sig sjukt bra i vår vita soffa. Shit. Men det kan ju inte vara så svårt att göra själv, eller?
Jag får nog önska mig en symaskin i trettioårspresent i alla fall…
Först vill jag tacka för alla bidrag som kommit in till Giana Sisters-tävlingen. Och medan jag klurar på vem som ska få den snygga koppen och spelet så tänkte jag bjuda på lite spelintryck från just Giana Sisters till Nintendo DS.
Jag spelade aldrig originalet när det kom. Däremot köpte jag det till iPhone när det släpptes under våren, men har ännu inte hunnit mer än några banor. Anledningen? Det är sjukt svårt att precisionshoppa på iPhone. Och precision är vad Giana Sisters i mycket handlar om.
Bandesignen i spelets åtta världar är inte speciellt varierande. Det känns mest som same old same old varje gång man kommer till en ny värld. Och banorna är dessutom väldigt korta. Vissa kan man springa igenom på ett trettiotal sekunder. Men, det är bara om man vill ta den enkla vägen ut. För utmaningen i Giana Sisters är att samla ett fåtal röda juveler (och en helvetisk massa blå). Och vill man ha alla juveler (för det vill man eftersom det låser upp några extrabanor), ja då gäller det att kunna precisionshoppa. Plattformarna är dina bästa vänner, och fiender.
Skillnaden mot originalet är inte så stor vad jag förstår. De största förändringarna är möjligheten att flyga i en bubbla och möjligheten att spruta sönder väggar samt släcka eldar med en läskflaska. Annars är spelet tydligen sig ganska likt. Bossarna (eller bossen, för det är samma drake i varje slott) är dock enklare och egentligen den största besvikelsen för mig i spelet. Hoppa på hans skalle några gånger tills han dör. That’s it.
Att Giana Sisters är (och var när det kom) en nästan hutlös ripp-off av Super Mario Brothers råder det ingen tvekan om, men samtidigt har spelet sin egna karaktär. Och jag tycker att det är småmysigt. Kanske för att jag gillar plattformsspel i 2D på Nintendo DS.
De som spelade systrarna när de anlände första gången blev dock antagligen besvikna på den här remaken. Den är ju rätt mycket enklare och det är dessutom svårt att återskapa rena retrokänslor med nyversioner. Jag hade antagligen blivit besviken om man släppte en version av originalspelet Super Mario Brothers och plockade bort en massa element. Men för mig som inte spelat Giana Sisters tidigare är det ett helt okej plattformsspel till Nintendo DS. Lite för enkelt och lite för kort för att det ska vara riktigt bra och förmodligen mer intressant för en yngre målgrupp, men så är jag å andra sidan rätt barnslig av mig.
Det här spelet skickades till mig som recensionsexemplar från Pan Vision.
Jag måste måste måste dela med mig av de här underbara videoklippen. Mario när det är som allra bäst.
Det första klippet visar en kille som på fiol spelar både musiken och ljuden i spelet samtidigt som någon annan spelar. Äh, ni fattar när ni kollar. Det hittade jag borta hos kraid.se.
Det andra klippet är en ruskigt duktig beatboxare som gör en ruskigt snygg Mariotolkning.
I den här bloggserien ser jag tillbaka på några av de spel som påverkat mitt liv.
År 2000 kom ett spel som revolutionerade spelvärlden. I alla fall blev det en milstolpe i spelhistorien. Och vem skulle ha kunnat ana att så många människor skulle tycka att det var underhållande att bara leva vanliga liv i The Sims?
Men redan innan The Sims kom så fanns fenomenet vardagsliv i spelvärlden och ett av de spelen sysselsatte mig många många långa timmar. Jag pratar så klart om Sierra-klassikern Jones in the fast lane.
Jones in the fast lane går i stort ut på att jobba, äta, studera och avancera i karriären. Man kan välja att spela själv eller spela mot Jones. Då är det först till toppen som gäller.
Som sig bör börjar man urfattig och får ta skitjobb som extrapersonal på snabbmatstället för att klara hyran i den nedgångna lägenheten. Självklart måste man också äta varje dag för att undvika att hamna på sjukhuset och betalar man inte hyran åker man ut på gatan klädd endast en tunna. Men allt eftersom man studerar och avancerar i karriären kan man också tillåta sig att leva lite mer lyxigt. Ett kylskåp tillåter en att veckohandla och bättre lön ger utrymme för snyggare kläder och onödiga prylar som stereo och dator. Målet är att bli högavlönad och nå upp till en viss levnadsstandard.
Spelet är så ruskigt underhållande i all sin enkelhet och en spelrunda går relativt fort. Och bara för att man kör samma strategi varje gång är det inte säkert att man klarar sig utan att gå i personlig bankrutt. För självklart har Sierra lagt till yttre faktorer som kan ställa till det. Bankrånare, ett kylskåp som går sönder, en bil som pajar. Och bara det att man kan spela både som tjej och som kille är ju ett föredöme i sig.
Till sist lite nördfakta:
The 256-color VGA graphics were impressive for the time, with most computer games still produced in 16-color EGA. Produced in 1990,[1] it was also one of the first games to run in Windows 3.0 which was released in May 1990.
Fler som skrivit om Jones in the fast Lane är Geekery.co
I den här bloggserien ser jag tillbaka på några av de spel som påverkat mitt liv.
En gång när min morfar och hans fru kom på besök från Skåne så hade morfar med sig en liten blå diskett. En diskett som det stod Lemmings på.
Jag undrade fundersamt vad det kunde vara för något, och morfar satte igång att installera på datorn. Och sen satt jag där. Mamma fick slita mig därifrån när det var dags för mat, och att sova, och att …
Lemmings är nog ett av de gulligaste spel jag spelat. Eller det är i alla fall ett av de spel som verkligen etsat sig fast i minnet. Det var ju så snyggt! Och roligt. Och klurigt. Och till och med mamma skrattade när jag visade hur man kunde spränga alla sina små lemmingsar. Makabert, men ack så underhållande.
Jag tror att mamma lät mig spela Lemmings så pass mycket för att hon förstod att det var klurigt. Hon såg att det krävdes en massa tankekraft och att jag antagligen lärde mig något av allt pusslande. Och jag var helt besatt. Först körde jag igenom alla banor på normal. Och sen på nästa svårighetsgrad. Och den största behållningen med spelet var att jag blev så fruktansvärt nöjd när jag klarade en svår bana. Egoboost.
Det bästa med spelet är nog den stora variationen av riktigt snyggt och smart designade banor, vissa såklart bättre än andra. Det kändes hela tiden som om man ställdes inför nya utmaningar trots att spelstrukturen återanvändes. Några banor som verkligen etsat sig fast är banan med en massa pelare med känsla av Egypten, banan med spindelnät och så såklart alla hemska maskiner som gjorde Lemmingsarna till köttmos.
En av banorna jag minns allra bäst från Lemmings är den här vackra skapelsen med höga pelare och egyptisk känsla.
Idag finns spelet att spela direkt på nätet, att ladda ner till datorn, att spela på PS2 och PSP och att spela på iPhone. Men jag har inte testat de nyare varianterna. Jag tror att jag helt enkelt vill ha kvar det där rosa skimret som jag ser när jag tänker på Lemmings och att spela det igen idag kan förstöra det hela. För Lemmings är nog ett av de spel jag spelade mest under barndomen om man räknar bort Super Mario-serien. Och det är ett minne som värmer fint i hjärtat!
