Två föräldrar spenderar hela dagarna på ett internetcafé och låter sin tre månader gamla dotter dö av svält. Anledningen: ett onlinespel. Prius Online. Är det verkligen så att spelen är så beroendeframkallande att vi skulle kunna försumma våra egna barn?
Jag får ont i själen när jag läser sådana här berättelser. Föräldrar som inte har vett nog att ta hand om sina barn. Som låter de svälta till döds. Det är fruktansvärt. En tragedi. Och något som händer på tok för ofta. ‘
Det är dock inte så vanligt att det beror på att föräldrarna varit så beroende av ett onlinespel att de helt tappat uppfattningen om tid och rum. Det är mycket vanligare att det pratas om psykisk sjukdom, knark eller annat. Och att två helt vanliga föräldrar skulle kunna bli så beroende av ett spel att de glömmer sina barn har jag svårt att tro på. Det måste finnas något mer som är fel.
Det är ungefär som med mord och misshandel. Det ”händer” bara inte. Visst. Stundens ingivelse och så vidare. Visst har mord och misshandel skett på grund av att känslor svallat över eller att något gått ruskigt fel. Men jag är fast övertygad om att det i de flesta fall handlar om något fel i hjärnan på den som dödar eller misshandlar. En vanlig människa lämnar inte sitt barn hemma för att dö, slår inte sin sambo eller sina barn sönder och samman, dödar en annan människa. En sund människa har spärrar och sunt förnuft. Jag har svårt att tro att ett datorspel, eller någon annan yttre faktor (förutom droger som ju faktiskt tillför ett ämne i kroppen som påverkar hjärnan) skulle kunna påverka en helt vanlig människa att tappa omdömet i den utsträckning som skett i det här fallet, och många andra.
Det är ju inte första gången föräldrar försummat sina barn så att de avlider. Tyvärr är det nog vanligare än vad vi tror. Men det är ju inget intressant att skriva om ”vanlig misshandel eller försummelse”. Men att föräldrarna var beroende av datorspel, det är något nytt och spännande. Och nu lär alla motståndare till datorspel och oroliga föräldrar till datorspelande barn få vatten på sin kvarn. Igen. SE DÄR! SE VAD FARLIGT DET ÄR!
Det här dock ingen enkel fråga. Enligt artikeln i Aftonbladet (och då tar jag alltid siffror med en nypa salt) är två miljoner människor i Sydkorea, där den tragiska händelsen inträffade, beroende av datorspel. Två miljoner! Det är en väldans massa människor. Innebär det att jag har fel? Är datorspelen verkligen så farliga?
Nu framgår det inte vad som per definition är beroende i den här artikeln. Men bara det faktum att regeringen bestämt sig för att göra satsningar för att stoppa problemet talar ju för att det verkligen är just ett problem. Och visst finns det människor som har ett beroende av datorspel och digital media. Det ska inte förnekas och glömmas bort. Min fråga är bara hur långt beroendet skulle kunna gå – om det verkligen skulle kunna leda till att ens barn försummas till den grad att de avlider – ifall det inte låg något mer än bara beroendet bakom det hela.
Enligt Stockholms behandlingscenter är dessa symptom/beteenden tecken på ett beroende:
- rubbad dygnsrytm pga ditt spelande
- försämrad hälsa, kondition samt annan mental stimulans
- konflikt med närstående tex föräldrar, make, maka, syskon, vänner, skola, arbete, skolkamrater eller arbetskamrater
- abstinens för den som spelat, som ger sig uttryck på följande sätt: irritation, utagerande, depression och lever med meningslöshets känslor
- valt bort sunda relationer och sammanhang
Är det bara så att den beroendegrad som spelen verkar framkalla i Asien ännu inte kommit till västvärlden? Jag känner mig förvirrad. För jag kan inte föreställa mig den här händelsen i exempelvis Sverige. Å ena sidan har jag min icke vetenskapligt grundade uppfattning om att spel inte är farligt för ”normala” människor. Att spel är bra underhållning i lagom dos. Kanske är det dosen det är fel på? Kanske har föräldrarna ”där borta” låtit sina barn spela för mycket, inte satt några gränser. Oftast kommer ett beroende genom att man ”lär sig fel” från början eller ”hamnar i fel sällskap”. Och då måste det ju ligga på föräldrarnas ansvar. Allt med måtta.
Är det datorspelens fel att den här lilla tjejen dog av svält? Jag vill kunna säga att det inte är så. För i grunden tror jag att jag har rätt. Men visst börjar vi ana ett problem. Och frågan är bara hur vi tacklar det i framtiden. För att ta bort spel och annan digital underhållning är inte lösningen.
För mig innebär det i alla fall att uppfostra min dotter med sunda spelvanor där underhållning i digital form varvas med underhållning i fysisk form. Allt med måtta, som sagt.
Fler artiklar om datorspelsberoende:
Jane tror alltså att vi genom spel kan få människor att bli engagerade i världsproblemen och att dessa människor kan använda sina kunskaper som de hämtar från spelen till att förändra världen. En intressant teori som Jane och hennes kollegor försökt att förverkliga. De har nämligen skapat ett spel som heter 
