Liara får mindre bröst – men det känns fortfarande fel

Det verkar som om Bioware har lyssnat på sina fans angående den bishoujo figurine som skapats av Liara från Mass Effect-serien. För när den första modellen togs fram blev det ramaskri. Istället för den coola och smarta Liara fick vi nu se våp-liara med gigantiska bröst. Något som jag själv reagerade starkt på.

Okej, jag är helt med på att dock-serien har sitt speciella utseende, att det är manga- och animeinspirerat och att det handlar om söta flickor. Men det finns betydligt vackrare och mindre porriga tolkningar bland kreationerna i serien och att då porra till en karaktär som i spelet framställs allt annat än porrigt är i mina ögon helt fel.

Men nu har i alla fall dockan ändrats och Liara kommer att få betydligt mindre bröst jämfört med ursprungsmodellen. Typ från D-kupa till B-kupa eller något liknande. Dock fortfarande med en iögonfallande urringning. Bra att Bioware lyssnade på fansen men tråkigt att de inte vågar tänka om helt och låta Liara vara Liara utan att sexualisera henne.

Kanske känns det onödigt att bli upprörd över en docka. Men jag måste åter igen påpeka att det är så onödigt att göra allt porrigt bara för att man kan. Och när till och med fansen säger ”rör inte vår Liara” så borde man kanske tänka på att följa framtoningen karaktären har i spelet istället och sedan passa på att göra avklädda dockor på redan avklädda spelkaraktärer istället om man nu måste. Fullkomligt mer logiskt.

2 Comments

Året 2011 i siffror – tack alla som läser

För några dagar sedan fick jag en liten summering över året från WordPress, så jag tänkte dela med mig av den till er. Alltid kul att göra lite bokslut.

Bloggen 2011:

  • 90 000 sidvisningar
  • 81 nya inlägg vilket för upp summan till 928 inlägg
  • 10 oktober var bloggen mest besökt med 941 visningar
  • Besökarna hittade hit i första hand från Twitter, Facebook, techper.se, kistamässan.com och bloglovin
  • Besökarna kom främst från Sverige men även UK och Norge i stor utsträckning

Mer info hittar ni här!

Jag vill passa på att tacka alla som läser och kommenterar <3

Jag känner mig faktiskt ruskigt peppad inför spelåret 2012 och bloggen kommer att leva på. Förhoppningsvis kan den till och med bli ännu bättre under nästa år.

Passa gärna på att lämna förslag på vad ni vill läsa mer om. Fler dagböcker? Gästbloggar? Spelintryck? Dagligt svammel?

Utan er som läser är min blogg ingenting. Tack!

 

Glöm inte att ni också hittar mig på Twitter, Facebook och Google+ :-)

 

3 Comments

Speldagbok: Alan Wake – kapitel ett

Den här texten innehåller spoilers.

Dimman sänker sig ner över den ödsliga vägen. Det är kallt och rått och fullständigt tyst. Det känns som om tiden har stannat, som om alla människor har försvunnit. Ödsligheten är så påträngande att det blir kvavt.

Jag rör mig framåt mot den nedgångna bron som ser obehagligt smal ut. Murkna brädor, mörka skuggor, grova rep. Men jag vet att jag måste passera den. Jag vet att jag måste vidare. Andningen är tung och benen stumma. Springer, springer, springer. Flämtar. Det går saktare och saktare. Orken tryter och hjärtat bultar. Bilden som flimrar framför mina ögon är så otäck, så surrealistisk. Mannen, den döda mannen på vägen. Mitt fel… Mitt fel…

Rösten bakom mig kommer så oväntat att jag för några ögonblick tappade balansen.

- How does it feel to be killed by your own creation?

Det ihåliga skrattet skickar en rysning ner längs min ryggrad och blodet fryser i mina ådror. En enda tanke i huvudet: Jag vill inte dö!

 

Inledningen i Alan Wake är så intensiv, så obehaglig, så levande. Jag kastas in ett mysterium där huvudpersonen är en författare som på något märkligt sätt upplever en surrealistisk berättelse där en massa skuggfigurer drivna av mörkrets makter försöker döda honom. Han förstår att han drömmer men inte varför drömmen är så verklig. Eller är det en dröm?

Uppvaknandet är bryskt men skönt. Alan Wake befinner sig på en båt tillsammans med sin fru Alice och det är ljust. Solens strålar speglar sig i det glittrande vattnet. Bergen tonar upp sig framför dem och luften är ren och klar. Skuggorna från den onda drömmen är snart borta och den lugnande atmosfären känns skön. Kanske är det inte så farligt det här ändå.

Jag vaggas in i ett lugn där jag helst vill stanna. Minnena från de mörka vålnaderna skrämmer mig och jag vill inte möta dem igen. Men det dröjer inte länge innan jag inser att Alan Wakes mardröm precis har börjat. För stugan som de har hyrt visar sig inte vara så lugn som Alice trodde. Även där ruvar hemskheter och när mörkret faller är Alan åter omgiven av farliga skuggmänniskor med yxor som försöker ta hans liv. Det enda som kan rädda honom är ljuset och det krampaktiga taget kring ficklampan gör att hans knogar vitnar.

Berättelsen känns förvirrande. Jag vet inte vad som händer, Alan vet inte vad som händer. Men ändå är allting fullständigt fantastiskt spännande. I ena stunden verkar allt vara en mardröm, men det hemska och onda blir åter igen verklighet när Alan och Alice kraschar med bilen i vad som först verkar vara en ny mardröm men som är på tok för verklig för att vara fiktion. Skräcken sänker sig åter igen ner över det dimmiga landskapet. Alice är borta och Alan måste finna hennes kidnappare. Det enda som betyder något är hon. Men skuggorna från det undermedvetna försöker envetet att hindra Alan och medan jag manövrerar honom genom skogen och förbi alla hinder och fiender så ligger obehaget tätt över min bröstkorg.

Lättnaden när jag slutligen når fram till en bensinstation och kan larma polisen är fysisk. Men för Alan är det inte lika enkelt. Han vet att han måste hitta Alice och att han måste göra det själv. För hur ska någon kunna tro på hans berättelse. Hur ska någon förstå att gränsen mellan fiktion och verklighet är så utsuddad att han själv inte vet vad som är på riktigt och inte. Hur ska de förstå att det faktiskt fanns en stuga där mitt ute i sjön. En stuga som Alice hade hyrt för att han skulle få viljan och lusten att skriva tillbaka. Och hur ska Alan själv kunna smälta det faktum att stugan inte finns kvar när polisen kör honom dit. Borta. Som om den aldrig funnits.

Och så är det den där mystiska damen…

9 Comments

ME3-peppen gör mig nervös

Releasen närmar sig med stormsteg. 9 mars är det dags och jag sitter här med en nästan outhärdlig pepp. En pepp som gör mig lite nervös. För tänk om spelet inte kommer att leva upp till mina förväntningar. Tänk om det blir för mycket action och för lite story. Tänk om slutet blir ett antiklimax. Tänk om…

Jag har stora förhoppningar om att Mass Effect 3 kommer att vara den ultimata avslutningen på en ruskigt bra spelserie och av det jag testat talar det mesta för att det kommer att bli ruskigt bra. Men jag har bara sett multiplayer och lite enstaka gameplay. Jag har inte fått någon som helst uppfattning om hur Bioware har lyckats med storyn – och det är ju faktiskt den som gör i princip hela spelet. Bra stridssystem i all ära, men om inte storyn finns där är Mass Effect ingenting.

Så jag sitter här och är nervös. Nervös över att mina förväntningar inte ska infrias och samtidigt nervös för att det ska vara så ruskigt bra att jag  helt enkelt blir ledsen när serien tar slut.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det egentligen är bra att peppa så här fanatiskt över ett spel. Det kan ju inte vara hälsosamt. Jag menar, så fort jag ser en ME3-rubrik bland nyheterna så kutar jag dit. Hjärtat dunkar. Fan, låt nu tiden gå fort!

Och förresten Bioware… vart är den utlovade trailern med fem shep?

Bilden ovan är för övrigt helt färsk och visar bland annat en ny fiende. Fet!

3 Comments

Videoblogg: Dark Bloody Alan

Eftersom det var så länge sedan jag videobloggade så tänkte jag göra ett litet ryck. Det är endast filmat med min iPhone så det får ni stå ut med. Ett av mina många nyårslöften är att vara mindre pretentiös så det tänkte jag infria med råg idag. Tjing!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
4 Comments