EmmyZ

Ett steg. Två steg. PANG!

Panik. Stress. Äckel. Slem. Tarmar.

Jag tittar ner på min stickning. Små Space Invaders formas i ett pixelmönster framför mina ögon ackompanjerade av ljud jag helst vill glömma innan det är dags att sova.

Bredvid mig rycker sambon till. Handkontrollen flyger lite i hans hand. Jag sneglar upp under lugg och konstaterar att han är omgiven av en handfull monster. Känner obehaget skölja över mig. Tittar bort igen.

När fienderna hopar sig, då tappar jag kontrollen.

Det finns en anledning till att jag har svårt för skräckspel. Jag har dåliga nerver. Och de blir sämre och sämre med åren. När jag var “ung” så älskade jag skräckfilmer och skräckspel. Idag fixar jag inte ens att se Djurkyrkogården utan att behöva snabbspola förbi vissa passager.

Och ändå tvingar jag mig själv att se skräcken i vitögat. För jag vill så gärna ta del av berättelsen. Bli skrämd. Se Isaac kämpa sig fram i otäcka rum och mörka korridorer.

Just därför sitter jag bredvid sambon i soffan och baksätesspelar Dead Space 2. Helst med något annat projekt på gång så att jag kan fokusera på annat när det blir för läskigt. För Dead Space är ett bra spel. Och än så länge håller tvåan samma klass.

Om mitt hjärta orkar med till slutet får ni en mer ingående analys då. Tills dess: lås dörrarna. It’s a dark world out there.