EmmyZ

Jag hade så stora förhoppningar. Jag längtade rent av tillbaka till den värld jag fick uppleva i Final Fantasy XIII och jag saknade karaktärerna. Jag var till och med på väg att spela om spelets alla hundra timmar innan tvåan till slut blev utannonserad. Lycklig insåg jag att sagan skulle fortsätta och jag sneglade på min specialdesignade plånbok föreställande Lightning och hennes syster Sarah. Snart, snart ses vi igen – tänkte jag.

Som nykomling till serien hade jag inga tidigare erfarenheter av varken spelsystemet eller spelvärlden. Jag hade därför heller inga känslomässiga kopplingar till hur ett Final Fantasy borde vara. Så för mig var det absolut inga problem att spelet var linjärt. Jag gillade också det intensiva stridssystemet som tvingade mig att snabbt växla mellan olika kombinationer av förmågor för att hitta den perfekta strategin på de svåra bossarna. Berättelsen och karaktärerna talade till mig och jag njöt av hela upplevelsen.

Det var det här jag ville ha i uppföljaren. En stark berättelse som nästan får mig att gråta. En upplevelse som etsar sig in i mitt hjärta. Men Final Fantasy XIII-2 har helt missat poängen.

Egentligen är den här uppföljaren ett bättre spel på många sätt. Det är exempelvis mer varierat med sina minispel och sina mer öppna områden. Det låter mig använda olika monster i världen som slagskämpar vid min sida och det låter mig träffa gamla bekanta.

Samtidigt är det så mycket sämre än ettan. Jag känner att Square Enix har tappat kärnan i det som Final Fantasy XIII var. För jag känner – ingenting. Trots att det i princip är samma karaktärer som jag får träffa känns berättelsen platt och oengagerad med tråkiga dialoger och klyschiga kommentarer. “Lightning, will I ever see you again”. *Ljuv musik*

Efter 18 timmar känns det som om jag spelat längre än vad hela FFXIII varade och jag vill bara komma till slutet. Det beror inte endast på den ganska tråkiga berättelsen utan också på att det är betydligt lättare än sin föregångare. Någon strategi behövs knappast längre. Se till att du växlar mellan “göra full skada” och “ha en i teamet som healar” så klarar du de flesta striderna. Bossarna inkluderat. Ofta glömmer jag helt att uppgradera mina karaktärer eftersom det helt enkelt inte behövs i stora partier av spelet. Det gör också det stridssystem, som jag i grunden gillar, till enormt tråkigt eftersom jag inte behöver använda det.

Men sen tillkommer det här momentet som Square Enix måste ha kommit på när de var fulla.

Det här hade kunnat räcka för att jag skulle vara lite besviken på spelet. Men sen tillkommer det här momentet som Square Enix måste ha kommit på när de var fulla. Jo, vi låter spelarna leta efter artifakter för att kunna ta sig vidare – gärna genom att tvinga dem tillbaka till världar de redan har besökt utan att berätta exakt vart de ska gå.

Jag låter kanske gnällig. Men helt ärligt – i ett spel som är grundat på random encounters är det ett helvete att leta igenom värld efter värld i jakt på exakt rätt portal eller artifakt. Hade det inte varit så att det finns guider på nätet hade jag lagt ner spelandet helt när jag tvingades backtracka för andra gången. Det är varken utmanande eller kul – endast enormt tråkigt och frustrerande.

Nu spelar jag bara för att få reda på hur det hela slutar men känner mig generellt ganska oengagerad. Resan dit är inte i närheten så fantastisk som den var i föregångaren. Så medan rykten om en andra uppföljare börjar florera på internet hoppas jag att Square Enix funderar ett varv till och plockar det bästa från ettan och  tvåan medan de skippar allt skräp och idioti och gör det lite mer utmanande till den eventuella trean.