Archive | Spelintryck RSS feed for this section

Jag tror att jag är kär – i Sackboy

Det är ju svårt att blunda för hur söt och charmig Sackboy är. Jag menar, hey – jag har ju till och med tapetserat dotterns rum med Sackboy. Men när jag nu har fått testa Litle Big Planet till Vita så ska jag erkänna blev jag smått förälskad.

Det som gör att jag tycker så mycket om just det här spelet är nog det faktum att det känns helt rätt i sitt format – både utseendemässigt och funktionsmässigt. Plattformsspel på bärbar konsol är ju för det första en väl beprövad genre som funkar i de flesta lägen och så även här.

Styrspakarna och knapparna känns gjutna för allt hoppande och svingade som i traditionell Little Big Planet-anda ska genomföras på varje bana. Men när Sony dessutom blandar in moment där konsolen ska tiltas eller där båda skärmarna på olika sätt måste vidröras, vid både ett och fler tillfällen, så tillförs en riktigt bra dimension till spelet. Det gör det inte bara mer underhållande utan ökar också emellanåt tempot på banorna där snabba reaktioner är A och O för att det ska fungera.

En annan del som gör just spelets berättarläge riktigt bra är den stora variationen på banorna. Och då snackar vi variation både kosmetiskt, musikaliskt och utmaningsmässigt. För varje ny värld som låses upp finns ett tydligt tema och utöver det tillförs alltid ett nytt sorts spelmoment som ska användas. Det kan handla om konstiga fordon eller smarta hjälpmedel så som den klassiska enterhaken. Och nyheterna gör att spelet hela tiden känns fortsatt intressant.

Ska jag ge någon kritik till berättarläget så kan jag konstatera att själva berättelsen är långt ifrån intressant. En dockmakare håller på att ta över världen och måste stoppas. Sackboy tar, med hjälp av lite vänner, sig an uppdraget. Och jag kunde inte bry mig mindre. Jag tror dessutom att min upplevelse drogs ner här på grund av att jag körde den svenska versionen med vad som kändes som väldigt oengagerade röstskådespelare.

Men som tur var är det inte berättelsen som gör Little Big Planet. Det är själva spelandet. Och där glänser Vita-versionen.

I vanlig ordning är också den första genomspelningen av varje bana ganska enkel – om man inte siktar på att ta varenda bubbla, klistermärke och pryl på hela banan. För då blir det genast klurigare. Och vissa delar av banorna går inte att genomföra om man inte redan har spelat igenom dem en gång. Så omspelningsvärdet är det inget fel på. Det går alltid att sträva efter perfektion. Det hela kombineras också med små sidouppdrag där fokus ligger på att helt enkelt få så bra poäng som möjligt – som i läget där jag ska banka ner upp-poppande Sackboys med en hammare i hål eller det där jag ska stapla tetrisblock. Dessutom har communityn redan, innan release, visat att de skaparverktyg som finns tillgängliga är riktigt bra och här lär vi få se enormt många bra banor framöver när spelet blir tillgängligt för alla.

Det jag inte har testat under min genomspelning de senaste dagarna är co-op vilket faktiskt inte intresserar mig det minsta. Co-op i Little Big Planet är för mig förknippat med roliga spelkvällar, tillsammans med vänner, i soffan framför vår Playstation 3. Inte två personer sittandes på var sin sida av en bärbar konsol. Jag har heller inte hunnit testa de olika arkadlägen som låsts upp allt eftersom jag spelat berättarläget. Men det arkadläge jag fick testa i förhandskoden var riktigt välgjort och jag ser fram emot att få kasta mig över den delen av spelet så fort jag fått ner slutbossen. Ja, jag tittar på Dig!

Så för att sammanfatta det hela. LBP Vita är ett perfekt spel för plattformen som antagligen borde ha släppts tillsammans med konsolen redan vid release. Då hade vi sluppit fundera över Vitans potential. Nu visar Sony att den finns där – bara rätt spel är installerat.

(De här spelintrycken publicerades också på feber.se)

The Walking Dead är inte alls vad jag trodde

Jag är inget fan av zombiespel. Det har inte så mycket med själva genren som med mina dåliga nerver att göra. Jag får mardrömmar och mår dåligt av det. Det är knappt jag kan se zombiefilmer och då behöver jag inte ens interagera.

Därför var det med stor tvekan jag köpte första delen av The Walking Dead. Men efter att min vän Alex lovordat spelet kunde jag inte låta bli att testa och jag ville dessutom se hur det såg ut på iPad. I efterhand ångrar jag mig inte alls och vill ha mer.

The Walking Dead var inte alls som jag trodde. Jag hade inte ens tagit reda på att det var ett peka- och klickaspel utan tänkte att det helt enkelt var ett av alla andra dussinactionlir. Kanske var det just det som till slut fick mig att faktiskt våga testa.

The Walking Dead funkar perfekt på iPad där exempelvis striderna genomförs genom att man trycker eller sveper med fingret på skärmen.

Det som gör att jag faktiskt verkligen gillar The Walking Dead är dock inte enbart peka- och klickagenren, som för övrigt passar perfekt för spel på iPad, utan även berättelsen och känslan. Alla svåra val som måste göras samt pusselelementen kombineras riktigt bra med lugna sekvenser blandade med stark intensitet. Musiken och ljuden gör sedan sitt till och helheten blir riktigt bra. Jag känner helt enkelt för karaktärerna och vill veta vad som händer.

Nu har del två, som redan finns tillgänglig på konsol, inte släppts på iPad ännu och eftersom jag gillade hur spelet presenterades där så tänker jag också vänta tills det dyker upp på AppStore. Men jag kommer garanterat att fortsätta spela

Tintin är lekfullt på iPad

Medan halva bloggsverige idag listar sina bästa bärbara och mobila spel så hoppar jag över kategorin. Jag känner att jag helt enkelt inte spelat tillräckligt med spel i genren för att kunna uttala mig. Dock har jag spelat ett par och ett av dessa tänkte jag nu berätta lite mer om.

För ett tag sedan gick den nya Tintin-filmen på bio och i samma veva släpptes det officiella spelet. Jag har varken sett filmen eller spelat spelet till de traditionella konsolerna men maken bekräftar att filmen är bra och hurrarop på Twitter säger mig att det samma faktiskt gäller för spelet. Och efter att ha tagit mig igenom iPad-versionen så måste jag erkänna att Tintin gästar oss med en enorm dos charm.

Vad jag förstår finns det en hel del skillnader mellan konsolversionerna av spelet och iPad-versionen som jag spelade vilket inte är så konstigt eftersom Ubisoft står för konsolversionen och Gameloft för spelet till iOS. Båda spelen följer storyn i filmen men på olika sätt och iPad-versionen var väldigt kort vilket får mig att tro att upplevelsen på konsol är mycket mer matig och längre.

Men jag får för mig om att grundupplägget är det samma. För det handlar om att med hjälp av Tintin, Kapten Haddock och Snowy (eller Milou som han ju faktiskt heter på Svenska) lösa pussel, göra sig av med fiender och ta sig fram på olika äventyr i jakten på en stulen modellbåt i miniatyr.

På iPad styr du karaktärerna genom att navigera på vänstra sidan av skärmen och avgöra hastighet på den andra. Knapparna har placerats ganska perfekt i tumläge och det är egentligen aldrig svårt att få rätt grepp och samtidigt spela. Under spelets gång används också den tryckkänsliga skärmen och gyron för att samla mynt och pusselbitar samt att lösa problem och genomföra Quick Time Events. Över lag är tempot i spelet väldigt växlande. Ibland handlar det endast om plattformshoppande där du försiktigt klättrar längs sidor på skepp, murar och hus och ibland är det intensiva strider som ska genomföras både med hjälp av rörelser på skärmen och navigeringen. När det är dags för Quick Time Events gäller det att snabbt göra rätt rörelse på skärmen eller trycka på en punkt innan tiden går ut. Skärmen används också för en del av problemlösningarna där lådor ska flyttas och rep skäras av i rätt ordning. Lite Cut The Rope för er som känner till det populära iPhone-spelet.

Just den här tempoväxlingen och den väldigt lättsamma och lekfulla stämningen tilltalade mig enormt och jag fann mig själv i princip sträckspela igenom spelet. Jag drog igenom det på två seriösa sittningar och några få kortare spelsessioner. Jag gillar också variationen i spelmekaniken tillsammans med funktionaliteten där Gameloft faktiskt verkligen utnyttjat skärmen. Exempelvis går det att även plocka mynt, genom att helt enkelt trycka på dem, i de filmatiserade mellansekvenserna vilket gör att det känns engagerande hela spelet igenom.

Det jag egentligen har att invända emot spelet är längden, för det var väldigt kort. Visserligen är kort helt okej, men här kändes det väldigt avhugget. Plötsligt tog det bara slut. Det hade också varit kul att kunna välja olika svårighetsgrader eftersom spelet är väldigt förlåtande och inte speciellt svårt att klara av vilket Gameloft också meddelat från början. Spelet är anpassat för att hela familjen ska kunna spela det och jag förstår varför. Men personligen hade jag som sagt velat ha lite mer utmaning och det hade varit enkelt fixat med exempelvis fler Quick Time Events, lite eldstrider med fiender (nu fektas, slåss och undviker man de mest) och kanske ännu mer plattformshoppande.

Sen ska man inte glömma att spelet faktiskt bara kostar 49 kronor till iOS och att det fungerar både på iPad och iPhone så ser man till vad man får för priset så tycker jag verkligen att Tintin är ett riktigt kompetent “mobilspel”.

Vill du kolla in lite gameplay kan du se på filmen nedan och jag valde ett klipp som visar just hur kontrollen fungerar. Vill du ha mer fokus på hur spelet ser ut så hittar du det här.

Spelet skickades som en recensionskod till mig från Gameloft.

När eftertexterna rullat i L.A. Noire

Efter dryga 20 timmar har jag blivit färdig med L.A. Noire, spelet med den mest läskiga kombinationen någonsin av grymt detaljerade ansiktsrörelser och oerhört stela kroppsrörelser. Att Rockstar Games lyckas skapa ansiktsanimationer som är så detaljerade att du i princip kan notera muskelryckningar i mungipan är fascinerande. Och det är nog därför jag blir förvånad över att de inte lyckas göra samma sak med karaktärernas kroppsrörelser. För att inte tala om håret. Stelare grafik får du nog leta efter. Det märks vad Rockstar valt att lägga krut på.

Lite kort beskrivet är L.A. Noire en deckarberättelse där du spelar en polis vid namn Cole Phelps som har ett förflutet som krigsveteran och hjälte. Nu försöker han istället lösa brott och klättra på karriärstegen inom LAPD, något som inte är helt enkelt i ett väldigt korrumperat L.A. år 1947.

Spelet är uppbyggt i kapitel där varje kapitel i princip representerar en utredning. Du söker ledtrådar, genomför förhör och jagar skurkar både till fots och med bil. Du för anteckningar och lägger ihop fakta för att kunna genomföra så korrekta och effektiva förhör som möjligt och du måste avgöra ifall personerna du pratar med ljuger eller talar sanning genom att analysera deras ansiktsuttryck. Något som ibland är väldigt enkelt och ibland rent förjävligt svårt.

Så, är det bra då? Både ja och nej. Att Rockstar satsat på ett upplägg med mordmysterier, där letande efter ledtrådar och förhör med både vittnen och misstänka ligger i fokus, är spännande och helt rätt i just det här spelet. Jag gillar att jag tvingas tänka. Jag gillar också att noggrannhet lönar sig och att slarv straffar sig. För ja, samlar du inte tillräckligt många ledtrådar eller kopplar sammanhanget så blir det jäkligt svårt att genomföra förhören. Sen kan jag dock tycka att det skulle kunna vara ännu svårare att komma vidare om du är dålig i förhören. Nu kan du i princip misslyckas totalt och berättelsen fortsätter ändå.

Men så blir jag samtidigt lite besviken över att storyn känns splittrad och inte alls så fascinerande och engagerande som jag hade hoppats. Visst, den är lite spännande ibland och visst, det finns en röd tråd igenom hela spelet. Men jag har också lätt för att tappa den i virrvarret av sidouppdrag som jag till slut helt ignorerade. Jag hade helt enkelt gärna sett en tydligare och mer fokuserad berättelse som också var intressantare och mer engagerande.

Jag förstår dock tanken om att jag ska leva mig in rollen som huvudpersonen Cole Phelps och hans strävan efter att kliva på karriärstegen inom polisyrket. Och jag förstår att sidouppdragen som egentligen är små korta polisuppdrag ska ge känslan av att du verkligen är en polis mitt i vardagen. Men det funkar inte riktigt för mig.

Sammanfattar jag mina intryck blir det dock övervägande positivt. Jag gillar upplägget och att jag faktiskt har spenderat 20 timmar på att spela igenom berättelsen talar ju sitt tydliga språk. Jag hoppas helt enkelt att fler spelutvecklare vågar göra som Rockstar och testa något nytt.

Spelet skickades till mig från Nordic Game Supply.

L.A. Noire 

Release: 20 maj
Genre: Action/Äventyr
Finns till: 360 och PS3


  • Ansiktsanimationerna och hur de används i spelets upplägg
  • Huvuduppdragen som är gedigna, varierade och ibland riktigt obehagliga
  • Fokus på utredningar med allt vad det innebär istället för action
  • Mycket speltid för pengarna och en enormt stor stad att utforska för den som gillar sådant

  • De når inte fram med berättelsen
  • Många av karaktärerna känns tyvärr ganska platta
  • Den övriga karaktärsdesignen ter sig klumpigare än vanligt i kontrast till de detaljerade ansiktsanimationerna
  • Sidouppdragen är för upprepande för att kännas intressanta

uDraw – Det går att spela också

För ett tag sedan berättade jag lite om den nya ritplattan till Wii – uDraw. Då förklarade jag lite lätt hur den fungerar rent praktiskt. Nu tänkte jag berätta lite mer om de två spel som jag också fick testa.

Dood’s Big Adventure

Det första spelet var det som mest liknade ett traditionellt dator- eller tvspel. Spelet heter Dood’s Big Adventure och innehåller fyra olika spellägen som på olika sätt använder sig av ritplattan.

  • Första spelläget handlar om att rita sträck som fungerar som trampoliner för Dood. Via trampolinerna kan Dood sedan hoppa sig igenom de olika nivåerna i spelet.
  • Det andra spelläget fokuserar på Wii-kontrollens motion-funktion. Kontrollen sitter nämligen fast i uDraw-plattan och spelet går ut på att balansera och vrida plattan åt olika håll för guida Dood förbi alla farligheter.
  • Tredje spelläget fokuserar, som det första, på att använda ritplattans “penna” som också kallas för stylus. Här styr man Dood i en bubbla genom att föra pennan över plattan. Om bubblan stöter emot en kant spricker den.
  • Det fjärde och sista spelläget påminner om det tredje. Dood har blivit uppblåst till en balong och din penna/stylus agerar nu fläkt. Genom att röra pennan i rätt riktning över brädan ska man blåsa Dood åt rätt håll. Ju hårdare man trycker desto hårdare blåser fläkten.

Uppläggen är väldigt enkla i alla versionerna. Tyvärr tycker jag inte att det är det minsta roligt. Brädan funkar som den ska, men jag känner instiktivt att det är ett för bökigt och komplicerat sätt att spela på. I sådana här spel kan en otymplig platta och en penna aldrig vinna över en kontroll.

Det som egentligen är lite roligt med Dood’s Big Adventure är att du i ganska stor utsträckning kan modifiera din egen Dood-karaktär. Dessutom kan du påverka hur banorna ska se ut genom att färglägga fiender och delar av bakgrunden. Så på så sätt känner man sig mer delaktig i spelet. Men ska man jämföra det med Little Big Planet som på ett helt annat plan erbjuder möjligheten att skapa egna inspirerade banor och omgivningar är det här ganska platt.

Pictionary

Det andra spelet som jag fick testa är ett lite mer klassiskt spel, nämligen Pictionary. Grundidén med spelet är att man har ett eller flera lag där man ska ta poäng genom att låta ena lagmedlemmen rita och låta den andra gissa.

Upplägget i uDraw-versionen av Pcitionary är i princip den samma. Och det här är riktigt roligt! Spelet erbjuder tre olika lägen och det jag passade på att testa medan min pappa och hans fru var på besök var ett läge där du och ditt lag ska ta er snabbast runt en spelplan. Slå en tärning, flytta din pjäs och rita sen en bild, inom en speciell kategori, som din medspelare ska gissa vad det är. Gissar medspelaren rätt inom den angivna tidsgränsen får ni slå igen. Annars är det nästa lags tur. På vissa rutor på spelplanen får alla lag vara med och gissa.

Jag trodde först att det här spelet skulle vara otroligt tråkigt. Men när vi alla lärt oss hur plattan fungerade blev det hur underhållande som helst. Och för första gången någonsin måste jag säga att datorspelsvarianten är bättre anpassad än ursprungsspelet. För nu slipper du släpa fram blädderblock och pennor. Att sitta med en ritplatta framför teven fungerar verkligen ruskigt bra.

Jag tror helt enkelt att det är spel som Pcitionary som lär fungera bäst tillsammans med uDraw. Spel som till största del går ut på skapande och inte spel där skapandet endast är en liten del.

Nedan kan ni se ett kort klipp där jag, min pappa och hans fru ska gissa medan sambon ritar.

uDraw fick jag, tillsammans med Pictionary och Dood’s Big Adventure, låna från Pan Vision.