Archive | Morsan RSS feed for this section

Emmy minus 29

Nej, det är inte minus 29 kilo jag snackar om. Och tur är väl det för då skulle jag bara vara en skugga. Dessutom har GI-grejen gått helt åt skogen under julen. Jag tror helt enkelt att det blir enklare att genomföra när jag börjar jobba om tre veckor.

Men, det var inte det jag skulle prata om. Nej, det jag ville visa er var lite sköna bilder på mig när jag var liten plutt. Och visst ser jag lite Neela i mina egna bilder. Så det är nog sant ändå, att vi är lika.

2010-04-26 23:23:05 +0200

Mellandagsrea

Fynda. Det är något jag brukar vara ganska bra på. Och ofta hittar jag faktiskt stora delar av mitt innehav av kläder och accessoarer på just rea.

Idag har inte varit något undantag och för dryga 400-lappen hittade jag:

Bästa fyndet var helt klart två halsband, två par örhängen, ett par vantar och ett par handvärmare(?) för 57 kronor på Åhlens. Det ni!

Nu börjar jag känna mig redo för återkomsten till jobbet.

Styrkan i sociala medier lättar hjärtan

Att sociala medier har en stor drivkraft är idag ingen nyhet. Inte heller att sociala medier kan få människor att gå samman i en gemensam vilja att förändra något, framhärda något, skapa något – det är heller inget nytt.

Ändå blir jag fascinerad när fenomenen emellanåt uppstår med en sådan tydlighet att det blir svårt att blunda för dem.

Idag utspelades ett sådant fenomen på Twitter, det nätbaserade sociala verktyget där du chattar i realtid med vänner och hela världen, där du delar med dig av dina erfarenheter, tankar, upplevelser och åsikter i små uppdateringar om 140 tecken. Där du diskuterar gemensamma intresseområden och knyter nya kontakter.

För er som inte känner till Twitter kan jag också snabbt nämna att tjänsten innehåller ett sådant enormt informationsflöde att det, för att bli hanterbart, erbjuder möjligheten att bara läsa det vissa utvalda människor skriver. Det går också att skapa olika kanaler för information genom att skriva en speciell fras som alla som vill prata om samma sak använder.

Dagens fenomen på Twitter ägde rum, och äger i skrivandets stund fortfarande rum, under frasen Prata Om Det vilket i Twittervärlden kallas för hashtag och skrivs ut som #prataomdet.

Vad jag förstår kommer initiativet från bloggerskan Mymlan som uppmanade sina läsare att våga prata om sådant de egentligen inte vill eller vågar prata om.

Nu gör vi det. Pratar. På Twitter. Och i den här bloggen. Och på många andra ställen på internet. Du måste inte prata om det i det offentliga. Men du får väldigt gärna göra det. Sprida ordet. Viktigast är att du vågar när du är där. I den obekväma situationen. Att du väljer det kortsiktiga obehaget för att slippa den långsiktiga känslan av att ha blivit utnyttjad. Skammen över att du inte sa ifrån. Gnaget.

Och resultatet har blivit att människor från hela Sverige just i detta nu sitter och lättar sina hjärtan för varandra i ett långt flöde av korta uppdateringar.

Dåligt självförtroende, problem i förhållandet, tristess på jobbet. Allt diskuteras, smått som stort. Men fokus ligger på överfall, sexuella övergrepp och sexuella trakasserier. Fokus ligger på mängder med människor, främst kvinnor, som utsatts för hemska saker och som inte vågat berätta tidigare.

Här följer ett utdrag av det som sagts:

“Jag blev tvingad att ge oralsex till en kvinna – under pistolhot.”

“När jag tänker efter har nog jag också tappat lusten mitt i akten men fortsatt ändå. För hennes skull.”

“Det kan vara rätt knepigt för oss som är i en relation att#prataomdet offentligt. Helt enkelt för att man inte vill outa ngn annan.”

“Våldtäktsförsök av okänd. Många våldtäkter av känd. Hot, förföljelse, psykisk misshandel. Lite tungt att dra detaljer här”

“Det var länge sedan jag såg ett så brett och starkt engagemang som kring #prataomdet. Det berör på ett jobbigt, maktlöst sätt.”

“Knuten i magen och oron när tjejer sagt att det inte behövs skydd och sedan efteråt berättat att de inte har skydd själva.”

Tänk vad bra twitter är, tänk vilka starka människor det finns och tänk vad viktigt det är att #prataomdet. Det ska jag göra med mina barn.

Det som är så bra med att #prataomdet är att känslan av skam minskar av att inse att vi är så många som har upplevelser som liknar varandra.

Allra värst var det fram till omkring 30-årsåldern och sedan har det sakta avklingat. Sjukt många äckliga män har antastat mig.

I nästan ett helt år blev jag telefontrakasserad av en man. Han ringde samma tid varje vecka & väste “äru kåt?”

Jag ställer mig frågan, vad är det med internet och sociala medier som får oss att våga bli så öppna? Är det för att vi känner oss anonyma? Skyddade? Osynliga bakom ett påhittat namn? Är det för att ingen vet vem vi är och ifall vi talar sanning eller ljuger?

Om någon på en buss hade uppmanat sina medpassagerare att lätta sina hjärtan och Prata Om Det. Då hade alla med största sannolikhet stirrat ner i golvet eller ut genom fönstret och tänkt att: den där typen är nog inte riktigt klok i skallen.

Men på nätet vågar vi. För där gäller helt andra sociala spelregler.

Och det är fascinerande!

En personlig kris

Det kanske beror på att det snart är ett år sedan hon föddes. Det kanske beror på att jag snart ska börja jobba. Det kanske beror på annat. Jag vet inte.

Vi sitter i soffan och myser. Hon sitter i mitt knä, jag lutar min panna mot hennes kind. Drar in hennes sötma och hennes oskuldsfullhet. Hennes livslust och hennes oförställda känslor. Hon skrattar. Jag ler. Hon tröttnar och vill iväg – bort från mig. Hon har blivit en självständig människa med egna känslor och åsikter.

Hon driver mig till vansinne ibland, men är samtidigt det finaste som finns. Hon lockar fram sidor och känslor hos mig jag inte visste fanns. Och jag känner tårarna tränga upp bakom mina ögonlock. Jag och mina känslor får inte plats i kroppen.

Det kanske beror på att det snart är ett år sedan hon föddes. Det kanske beror på annat. Jag vet inte.

gse_multipart7475200572974224081.tmp.jpg

_MG_0512.JPG

Nu är det snart över

Igår var jag och Neela på vårt förmodligen sista gemensamma babysim. I vår är det T som ska ta över.

På något sätt symboliserar det slutet på min mammaledighet. Det känns märkligt. Jag har inte jobbat på över ett år och vid den här tiden 2009 gick jag och väntade på att Neela skulle komma. Tre dagar till BF. Snart ska jag tillbaka.

Det har varit helt underbart att vara hemma med Neela. Underbart, jobbigt, fantastiskt, krävande, fascinerande. En tid jag alltid kommer att minnas!

IMG_0714.JPG