Archive | Speldagböcker RSS feed for this section

Speldagbok: Alan Wake – del 3

Den här texten innehåller spoilers.

Det känns lite som om det börjar gå på repeat nu. Kanske en svacka från min sida, men det mal liksom bara på.

Jag blir förvisso fortfarande sjukt skraj i tid och otid. Jag får också pausa ungefär var 20:e minut och hämta andan. Men jag tar mig framåt och det faktum att varje kapitel är så pass avslutande ger spelet mig faktiskt ordentliga andningspauser. Det blir ljust och mysigt ett litet tag och en gnutta hopp seglar tillbaka i berättelsen.

Men låt oss återgå till just den. Till berättelsen. För, för första gången börjar jag faktiskt tvivla lite på innehållet. FBI? Vad gör de där? Varför lägger de sig i om det här bara är en surrealistisk dröm som frammanats av mitt (läs Alans) sjuka psyke? Tillhör de verkligheten eller drömmen?

Barry ligger nedslagen i stugan där vi skulle möta Rose. Det fanns inget manuskript att hämta. Allt var en fälla. Själv kan jag bara fly när polisen kommer och knackar på. Hur visste de förresten att vi var här?

Jag, i form av Alan, rusar genom skogen. Mörkret är både bakom och framför mig. Det kastar omkring polisbilar och fäller stora träd. Det tar över verkligheten omkring mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att det är skönt att inte ha något vapen, för då kommer i alla fall inga fiender. Den tidsfristen varar bara tills jag tagit mig ut ur skogen.

Med ett nytt vapen och ficklampa i handen slåss jag mot nya skogshuggare i skuggdräkter, mot kringflygande föremål och mot av mörker barrikaderade dörrar.

Det som känns obehagligast är nästan de här återkommande inspelningarna på tv där jag ser mig själv i en annan verklighet. Något är seriöst fel i min skalle.

När jag tillslut ramlar i vattnet och inser att luften tryter känns det nästan som om döden skulle vara en befrielse.

Vad fan är det som händer?

Kapitel tre är ganska långt och lite märkligt. Jag får inte riktigt ihop storyn och kidnapparen som har min fru har tydligen inte min fru. Hon är död. Ehhh. Damn. Eller är hon verkligen…?

Jag ska kanske gå in lite på spelmekaniken också, för det har jag nog inte gjort ännu. Min första tanke när jag startade spelet var: varför var inte Shadows of the Damned utformat så här? Då kanske jag hade gillat det bättre. För ja, jag gillar spelmekaniken. Det känns lätt och logiskt att sikta med lampa och vapen samtidigt och det är skönt att kunna dodga undan jobbiga attacker, även om jag är kass på det.

Det känns också som om mängden ammunition är ganska bra avvägd till de uppdrag som ska genomföras. I alla fall på nivån normal. Att Alan dessutom blir andfådd när han springer är en skön detalj. Han är ju bara en författare och ingen hjälte.

Ja jag gillar mekaniken och jag gillar upplägget på berättelsen. Men just nu har jag kommit in i något sorts mellanparti som känns aningen krystat. Jag hoppas bara att storyn fortsätter att vara skruvad framöver och inte går utför.

Del ett och två i speldagboken om Alan Wake hittar du här!

Speldagbok: Alan Wake kapitel 2

Den här texten innehåller spoilers!

Jag märker att hon inte riktigt litar på mig, polisen som hjälpte mig bort från skogen. Hon tycker att jag verkar märklig. Och jag kan inte berätta sanningen. Jag måste få hjälp från annat håll, eller klara det hela på egen hand

Barry. Ja, jag möter upp med Barry – min agent. Och han tycker helt ärligt också att jag är galen. Att jag blandar ihop fantasi med verklighet. Men jag försöker bara få honom att förstå, att det är på riktigt.

När vi väl fått tag på en ny plats att bo på lämnar jag honom bakom mig. Jag måste leta reda på min fru. Jag måste möta upp med de som kidnappat henne.

Mörkret faller runt Barry och stugan som jag lämnar bakom mig när jag åter igen beger mig in i den dimmiga skogen.

Jag börjar få kläm på det här spelet nu. Jag hoppar inte högt VARJE gång det kommer en fiende. Och jag börjar på allvar lära mig att hushålla med så väl ljus som ammunition. För ibland räcker det inte till, och jag dör.

Det enda jag verkligen hatar är de skuggfigurer som rusar emot mig. Obehagligt och jobbigt.

Jag letar mig vidare genom skogen på väg mot den som kidnappat Alans fru. Berättelsen känns fortfarande förvirrande, för vad är egentligen verklighet och vad är fantasi? Allt är så konstigt. Jag tar mig över lite omkullfallna trän, lyckas ta mig över en flod med någons sorts primit lift, och så vidare ut i nästa del av skogen. Mörkret tycks aldrig ta slut.

När jag äntligen når fram till kidnapparen känns allt förgäves. Jag får inte veta vart Alans fru är och när kidnapparen framför sina krav knyter det sig i magen. Alan ska skriva klart boken, boken som han inte vet vad den handlar om. Som han inte vet hur han ska gå vidare med.

Jag tar mig tillbaka genom skogen mot huset och Barry, för jag måste försöka. En bil tar mig framåt lite snabbare, men skuggfigurerna gör mig nervös och jag kraschar mot några trädstockar. Skit. Till fots tar jag mig sakta längs den mörka grusvägen upp mot huset. Då ringer Barry.

-Fåglarna här hålller på att gå helt Hitchcock på mig. Skynda dig!

Jag rusar det sista biten och möts av en kaskad fåglar som attakerar huset. Ta död på fåglarna blir mitt nya uppdrag. Eh, va? Hur då? Jag vevar frenetiskt med lampan och försöker lysa sönder dem. Men det går sakta. Jag skjuter några skott, men de är för många. Jag känner mig helt överväldigad och panikslagen. Till slut ger jag mig ut på gräsmattan, mitt bland fåglarna och viftar i panik ficklampan kring mig. Precis när jag tror att mina sista krafter ska ta slut försvinner fåglarna och allt blir lugnt. Så lugnt, så stilla. Och jag andras tungt.

Alan måste skriva, men ingenting kommer ner på pappret och jag inser att det här inte kommer att sluta något bra. Hans skrivkramp kommer att leda till att jag får lida mer i skogen. Som tur var ljusnar det och när skuggorna håller sig borta känns allt lite bättre.

Plötsligt får Barry ett samtal om att de saknad sidorna i manuskriptet har återfunnits. De finns hos Rose. Tack gode gud. Barry lägger på och kameran zommar ut… ut från en Rose som talar mekaniskt i telefonen. Rummet hon står i är mörkt och i skuggorna hörs en kvinnoröst säga: Bra Rose… Min mage knter sig igen.

Fortsättning följer…

Del ett hittar du här!

Speldagbok: Alan Wake – kapitel ett

Den här texten innehåller spoilers.

Dimman sänker sig ner över den ödsliga vägen. Det är kallt och rått och fullständigt tyst. Det känns som om tiden har stannat, som om alla människor har försvunnit. Ödsligheten är så påträngande att det blir kvavt.

Jag rör mig framåt mot den nedgångna bron som ser obehagligt smal ut. Murkna brädor, mörka skuggor, grova rep. Men jag vet att jag måste passera den. Jag vet att jag måste vidare. Andningen är tung och benen stumma. Springer, springer, springer. Flämtar. Det går saktare och saktare. Orken tryter och hjärtat bultar. Bilden som flimrar framför mina ögon är så otäck, så surrealistisk. Mannen, den döda mannen på vägen. Mitt fel… Mitt fel…

Rösten bakom mig kommer så oväntat att jag för några ögonblick tappade balansen.

- How does it feel to be killed by your own creation?

Det ihåliga skrattet skickar en rysning ner längs min ryggrad och blodet fryser i mina ådror. En enda tanke i huvudet: Jag vill inte dö!

 

Inledningen i Alan Wake är så intensiv, så obehaglig, så levande. Jag kastas in ett mysterium där huvudpersonen är en författare som på något märkligt sätt upplever en surrealistisk berättelse där en massa skuggfigurer drivna av mörkrets makter försöker döda honom. Han förstår att han drömmer men inte varför drömmen är så verklig. Eller är det en dröm?

Uppvaknandet är bryskt men skönt. Alan Wake befinner sig på en båt tillsammans med sin fru Alice och det är ljust. Solens strålar speglar sig i det glittrande vattnet. Bergen tonar upp sig framför dem och luften är ren och klar. Skuggorna från den onda drömmen är snart borta och den lugnande atmosfären känns skön. Kanske är det inte så farligt det här ändå.

Jag vaggas in i ett lugn där jag helst vill stanna. Minnena från de mörka vålnaderna skrämmer mig och jag vill inte möta dem igen. Men det dröjer inte länge innan jag inser att Alan Wakes mardröm precis har börjat. För stugan som de har hyrt visar sig inte vara så lugn som Alice trodde. Även där ruvar hemskheter och när mörkret faller är Alan åter omgiven av farliga skuggmänniskor med yxor som försöker ta hans liv. Det enda som kan rädda honom är ljuset och det krampaktiga taget kring ficklampan gör att hans knogar vitnar.

Berättelsen känns förvirrande. Jag vet inte vad som händer, Alan vet inte vad som händer. Men ändå är allting fullständigt fantastiskt spännande. I ena stunden verkar allt vara en mardröm, men det hemska och onda blir åter igen verklighet när Alan och Alice kraschar med bilen i vad som först verkar vara en ny mardröm men som är på tok för verklig för att vara fiktion. Skräcken sänker sig åter igen ner över det dimmiga landskapet. Alice är borta och Alan måste finna hennes kidnappare. Det enda som betyder något är hon. Men skuggorna från det undermedvetna försöker envetet att hindra Alan och medan jag manövrerar honom genom skogen och förbi alla hinder och fiender så ligger obehaget tätt över min bröstkorg.

Lättnaden när jag slutligen når fram till en bensinstation och kan larma polisen är fysisk. Men för Alan är det inte lika enkelt. Han vet att han måste hitta Alice och att han måste göra det själv. För hur ska någon kunna tro på hans berättelse. Hur ska någon förstå att gränsen mellan fiktion och verklighet är så utsuddad att han själv inte vet vad som är på riktigt och inte. Hur ska de förstå att det faktiskt fanns en stuga där mitt ute i sjön. En stuga som Alice hade hyrt för att han skulle få viljan och lusten att skriva tillbaka. Och hur ska Alan själv kunna smälta det faktum att stugan inte finns kvar när polisen kör honom dit. Borta. Som om den aldrig funnits.

Och så är det den där mystiska damen…

Speldagbok Final Fantasy IX: Andra delen

Den här speldagboken innehållet spoilers.

KRASCH! Bang!

Det börjar inte så bra. Vi har kraschlandat med skeppet mitt inne i en gråmulen och dyster skog. Bara namnet, Evil Forest, säger ju det mesta. Vi borde inte vara här. Vi borde verkligen inte vara här. Skeppet brinner, folk är medvetslösa och prinsessan Garnet är borta. Igen.

Zidane (jag) ger mig av för att leta efter henne och nu introduceras jag för Active Time Events – en funktion där jag genom små korta klipp får se vad som pågår på andra platser samtidigt. Ett ganska trevligt sätt att få berättelsen uppspelad. I en annan del av skogen ser jag Vivi och Garnet. Varför har de gett sig av? Nu måste jag ju leka hjälte igen. Fast, det känns lite som om jag gillar det. Gillar att få vara cool, stå i centrum och vara den som vågar. Jag är modig.

När jag väl hittar dem har Garnet blivit fångad i en sorts blomma. Det är verkligen något märkligt med den här skogen. Jag spöar på blomman. Men det funkar inte. Enda resultatet blir att Garnet försvinner igen medan Vivi fångas i blomman istället. Men suck, klantskalle. Okej, slå slå slå. Fiende, down. Men Garnet är fortfarande borta.

Jag börjar komma in i det här med turbaserade strider nu. Det brukar annars inte vara min grej. Jag har valt det lite svårare alternativet på spelupplägg, där fienderna inte nödvändigtvis måste vänta på att jag är färdig med mina drag innan de slår tillbaka. Om jag velar för mycket blir jag attackerad oftare helt enkelt. Jag blir också introducerad för en ny förmåga – Trance – som uppkommer när karaktärens trancemätare efter X antal strider fyllts upp. Varje karaktär får nya val i striden och de blir självlysande. Fräckt.

Efter mycket om och men är vi tillbaka i skeppet igen och allt jag kan tänka på är prinsessan som är borta. Hon är ju så söt, säger Zidane. Det börjar verka kärlek banne mig…

Mycket händer på en och samma gång nu. Jag klickar mig igenom mängder med dialoger och Active Time Events. Sedan ger jag mig av efter Garnet på nytt. På det kraschade skeppet börjar besättningen att spela musik för att lätta på stämningen. Jag kommer att tänka på de sista timmarna på Titanic där besättningen spelade medan passagerarna dog. Stämningen är lite tung.

Medan Zidane letar efter Prinsessan i skogen introduceras jag också för det lilla söta djuret Moogle som läser upp brev, låter mig vila och spara. Nice! Okej, Kupo!

Jahapp, jag har hittat henne. Garnet alltså. Fångad i en annan blomma. Det var då en brud att hamna i knipa. Och vad är det med FF-spelen och blommor? Jag får flashbacks från FFXIII. Snabba ryck nu. Min polare Blank kommer till vår undsättning och vi kickar blommans ass. Det borde vara en bra grej, om det inte hade varit så att vi samtidigt råkade reta upp hela skogen. Oups. Vi blir jagade av miniblommor. Vi blir jagade av HELA SKOGEN! Crap. Vi slänger oss ut genom skogsbrynet medan skogen sluter sig bakom oss, insluter sig själv i grenar och buskar. Blank kom aldrig ut igen. Blank…

Jag måste andas ut lite. Nu går det verkligen i ett och jag får ändå känslan av att jag ännu bara är i inledningen av spelet. Water break!


Okej. Då kör vi igen.

Steiner är fast övertygad om att föra tillbaka prinsessan till Alexandria. Han hoppar upp och ner i frustration när Garnet vägrar att gå med på det. Envisa plåtburk. Skrammel skrammel.

Jag kan ändå inte låta bli att tycka att han är ganska charmig, Steiner. Så plikttrogen, så bestämd. Han slits verkligen mellan sitt uppdrag att skydda Garnet och att göra henne till viljes. Och så är det ingen som lyssnar på den stackarn. Själv hade jag inte fixat att vara arg i den där varma rustningen.

Åh, Jag får en flöjt av Mooglen Monty som gör att jag kan kalla på honom när som helst för att spara, om jag är ute i öppna världen det vill säga. Behändigt. Jag som just undrade om det bara gick att spara på speciella ställen.

Och så drar vi iväg. Helt plötsligt är jag ute på vidderna och kan springa vart jag vill. Jag irrar runt lite, går till Norra porten där Alexandrias krigsflagga är hissad och hittar till slut fram till grottan Ice Cavern. Skönt. Jag gillade inte att springa fritt. Random encounters stör mig mycket mer när jag inte på rak arm vet vart jag ska gå. Då blir jag stressad.

Jag lullar runt lite i grottan, slåss mot lite fiender och lootar mängder med kistor. Jag har för övrigt inte fattat vad alla potions jag kommer över gör för något. Men jag antar att det visar sig, lika bra att hamstra. Nu stöter jag också på spelets hittills längsta fajt. Han heter Black Waltz no. 1 och är en riktigt seg jäkel. Jag dör. Ett par gånger. Måste träna på bossar, helt klart. Nu så.Phew. Sen kommer vi ut ur grottan och ser en stad. Äntligen, grottan var otrevlig. Och kall.

Fria världen (Open World) ligger åter igen öppen för mina fötter och jag letar mig fram till den lilla staden vi skymtat från bergen; Village of Dali. Vi softar en stund på stadens världshus och går igenom vad vi upplevt. Alla är trötta och uppskakade. Det var ju inte riktigt meningen att vi skulle ut på ett sådant här äventyr. Skönt att få vila upp sig! Garnet förklarar att hon måste ta sig till staden Lindblum, men kan inte förklara varför. Trotjänare som Zidane är lovar han, under Steiners ihärdiga protester, att göra henne till viljes. Vi sover en stund.

När Zidane vaknar är han helt ensam och flera Active Time Events avlöser varandra. Alla är ute i staden på sina egna håll. Steiner försöker komma på hur vi ska ta oss till Alexandria. Garnet försöker lära sig att smälta in bland lokalbefolkningen. Vivi blir… KIDNAPPAD! WTF. Okej, kommer det här spelet att gå ut på att jag ska rädda mina kamrater hela tiden? Då borde jag nog få bättre betalt!

Jag i form av Zidane letar rätt på Garnet och tillsammans söker vi efter Vivi. Vi hittar honom i en låda i en källare, gråtandes. Stackarn. Han verkar vara lite nervklen. Bäst att vara varsam.

Men vad är det där?! En massa svarta magiker som åker fram på ett löpande band? Och de ser alla ut som Vivi… Det här är beyond skumt. Jag inser förnöjt att den här berättelsen verkar vara mer invecklad och komplicerad än vad som först verkade vara fallet. Shit, det kommer någon. Vi gömmer oss i en låda.

Medan vi hukar i lådan hittar Steiner ett skepp med destination Alexandria. Och vilket sammanträffande, tunnan som vi andra gömt oss i bärs ut till skeppet. Vi hoppar ur. Vart går skeppet? Steiner ljuger och säger att det ska gå till Lindblum. Mmm, säääääkert. Jag går inte på det för en sekund, men det är lugnt jag har en plan. Jag ska bara… vänta, något kommer flygande i fjärran.

Den hemska snubben från grottan är tillbaka. Eller nej, det var en annan variant av honom; Black Waltz no. 2. Euhm, okej. Han vill att Garnet ska komma hem. Fan, inte han också. FIGHT! Medan jag spöar på honom känner jag mig lite smått förvirrad, men på ett underhållande vis.

Helt slutkörd hoppar jag upp på skeppet och hoppas på lite lugn och ro. Nu är bara frågan hur vi ska undkomma att komma tillbaka till Alexandria.

Fortsättning följer…

Total speltid ca 3 timmar.
Del 1 kan du läsa här!

Speldagbok Final Fantasy IX: Första delen

Den här texten innehåller spoilers.

Medan alla andra satt och spelade Final Fantasy när serien begav sig satt jag fastklistrad vid min PC. Jag ägde ingen konsol förrän år 2004 och har därför alltid haft känslan av att jag missat en massa bra spelserier. Bland annat just Final Fantasy.

När så Final Fantasy XIII kom bestämde jag mig. Jag skulle ge mig in i fantasins värld och ge serien en chans. De flesta delarna är ju fristående så att börja från slutet var, enligt de jag tillfrågade, inget problem. 80 timmar senare när eftertexterna rullade hade jag bestämt mig. Jag skulle försöka spela ikapp de äldre spelen också.

Efter lite efterforskningar på Twitter föll valet på PSN-remaken av Final Fantasy IX, detta trots att jag redan har det absolut första spelet i serien på min iPhone samt FFX, Disidia och Crisis Core stående i bokhyllan. Och jag ångrar inte valet en sekund.

Så, här följer min resa genom Gaia.

Det var kärlek vid första ögonkastet

 

Det är mörkt. Jag letar mig runt i det lite unkna skeppet, undrar vart alla är någonstans. Min svepande svans svänger fram och tillbaka. Hallå? Det knakar till i en golvbräda. Attack! Ah, det var bara min crew.

Min resa genom landet Gaia inleds med ett konspiratoriskt samtal. En av huvudkaraktärerna, tjuven Zidane, har anlänt till staden Alexandria för att kidnappa prinsessan Garnet. Ett enkelt uppdrag som ska genomföras under en teaterakt. De har förberett sig väl och smyger sig igenom staden fram till slottet. Letar, spejar.

I en annan del av staden går den svarta magikern Vivi omkring. Han försöker att ta sig in på festivalområdet i staden eftersom han också vill se den omtalade pjäsen. Men det går sådär. Hans biljett är inte äkta och istället hoppar han hopprep med några av stadens barn. Hopp. Hopp. Hopp. Det är ruskigt svårt att hoppa i rätt takt.

Vivi går vidare och bakgrundsmusiken är så mysig att jag långa stunder bara sitter och sjunger med. Dam dam dam, da da da da da da dam da da dam dam dam da da dam dam dam… Åh stämningen! Jag inser redan nu att jag blivit förälskad i en ny spelkaraktär.

Det dröjer ett tag innan han till slut hittar ett sätt att få ta del av teateruppsättningen, från ett högt beläget tak. Och så är det dags. Allas ögon riktas mot skådeplatsen. Pjäsen drar igång.

Men, vänta nu. Vad gör Zidane på scenen? Skulle inte han hålla en låg profil och kidnappa prinsessan? Aha, okej – jag får träna på lite strider genom att slåss med skådespelarna. Smart.

Nu går allt ganska fort. Zidane tar sig bort från scenen och ger sig efter prinsessan som förklätt sig och flyr. Jag får stifta bekantskap både med henne och med hennes ganska surmulna och väldigt plikttrogna vakt Steiner. Och när prinsessan sedan springer in på Zidanes skepp och ber om att få bli kidnappad, ja då tar det hus i helvete. Vad var det som hände?

Skeppet lyfter och drottningen, som suttit och sett på pjäsen i godan ro, blir rasande och försöker skjuta ner oss – försöker stoppa sin flyende dotter. Rökmolnen bolmar, gnistror sprakar, hustak faller. Men vi hinner undan. Vi flyr bort från staden, bort från kaoset. Och det verkar som om vi klarat oss undan ett haveri. Tror jag.

Fortsättning följer.

Speltid: ca 1 timme.