EmmyZ

Den här texten innehåller spoilers.

Dimman sänker sig ner över den ödsliga vägen. Det är kallt och rått och fullständigt tyst. Det känns som om tiden har stannat, som om alla människor har försvunnit. Ödsligheten är så påträngande att det blir kvavt.

Jag rör mig framåt mot den nedgångna bron som ser obehagligt smal ut. Murkna brädor, mörka skuggor, grova rep. Men jag vet att jag måste passera den. Jag vet att jag måste vidare. Andningen är tung och benen stumma. Springer, springer, springer. Flämtar. Det går saktare och saktare. Orken tryter och hjärtat bultar. Bilden som flimrar framför mina ögon är så otäck, så surrealistisk. Mannen, den döda mannen på vägen. Mitt fel… Mitt fel…

Rösten bakom mig kommer så oväntat att jag för några ögonblick tappade balansen.

- How does it feel to be killed by your own creation?

Det ihåliga skrattet skickar en rysning ner längs min ryggrad och blodet fryser i mina ådror. En enda tanke i huvudet: Jag vill inte dö!

Inledningen i Alan Wake är så intensiv, så obehaglig, så levande. Jag kastas in ett mysterium där huvudpersonen är en författare som på något märkligt sätt upplever en surrealistisk berättelse där en massa skuggfigurer drivna av mörkrets makter försöker döda honom. Han förstår att han drömmer men inte varför drömmen är så verklig. Eller är det en dröm?

Uppvaknandet är bryskt men skönt. Alan Wake befinner sig på en båt tillsammans med sin fru Alice och det är ljust. Solens strålar speglar sig i det glittrande vattnet. Bergen tonar upp sig framför dem och luften är ren och klar. Skuggorna från den onda drömmen är snart borta och den lugnande atmosfären känns skön. Kanske är det inte så farligt det här ändå.

Jag vaggas in i ett lugn där jag helst vill stanna. Minnena från de mörka vålnaderna skrämmer mig och jag vill inte möta dem igen. Men det dröjer inte länge innan jag inser att Alan Wakes mardröm precis har börjat. För stugan som de har hyrt visar sig inte vara så lugn som Alice trodde. Även där ruvar hemskheter och när mörkret faller är Alan åter omgiven av farliga skuggmänniskor med yxor som försöker ta hans liv. Det enda som kan rädda honom är ljuset och det krampaktiga taget kring ficklampan gör att hans knogar vitnar.

Berättelsen känns förvirrande. Jag vet inte vad som händer, Alan vet inte vad som händer. Men ändå är allting fullständigt fantastiskt spännande. I ena stunden verkar allt vara en mardröm, men det hemska och onda blir åter igen verklighet när Alan och Alice kraschar med bilen i vad som först verkar vara en ny mardröm men som är på tok för verklig för att vara fiktion. Skräcken sänker sig åter igen ner över det dimmiga landskapet. Alice är borta och Alan måste finna hennes kidnappare. Det enda som betyder något är hon. Men skuggorna från det undermedvetna försöker envetet att hindra Alan och medan jag manövrerar honom genom skogen och förbi alla hinder och fiender så ligger obehaget tätt över min bröstkorg.

Lättnaden när jag slutligen når fram till en bensinstation och kan larma polisen är fysisk. Men för Alan är det inte lika enkelt. Han vet att han måste hitta Alice och att han måste göra det själv. För hur ska någon kunna tro på hans berättelse. Hur ska någon förstå att gränsen mellan fiktion och verklighet är så utsuddad att han själv inte vet vad som är på riktigt och inte. Hur ska de förstå att det faktiskt fanns en stuga där mitt ute i sjön. En stuga som Alice hade hyrt för att han skulle få viljan och lusten att skriva tillbaka. Och hur ska Alan själv kunna smälta det faktum att stugan inte finns kvar när polisen kör honom dit. Borta. Som om den aldrig funnits.

Och så är det den där mystiska damen…