Dear Esther ska upplevas – inte spelas

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men när jag såg Dear Esther till vrakpris på Steamrean var jag tvungen att ta reda på vad spelet handlade om. Jag har visserligen sett information om det ramla förbi i flödet på Twitter och på olika bloggar flera gånger men endast fått en diffus uppfattning om vad det är för något.

En berättelse snarare än ett spel. En visuel resa genom fantasin. En grafisk orgasm. Hur kan man inte bli nyfiken på det?

När jag startade Dear Esther hade jag heller ingen aning om att spelet från början baserades på en gratis mod som skapades till Source engine, en spelmotor från Valve, år 2008. Sedan dess har modden genomgått en grafisk uppfräschning som heter duga och släppts som ett indiespel.

Helt ovetande om allt det här startade jag Dear Esther och hade trots det ganska höga förväntningar. Upplevelsen har ändå lovordats från väldigt många människor vars åsikter jag respekterar. Och kanske är det just därför jag inte riktigt fångas av stämningen redan från början. Jag är för upptagen av att leta efter vad som är speciellt och funderar konstant på hur berättelsen ska utveckla sig istället för gå upp helt i upplevelsen. Det är synd. Jag tror inte att jag riktigt får ut det som Dear Esther verkligen kan förmedla.

Egentligen, bara genom att skriva det här inlägget spoilas upplevelsen för andra spelare som inte heller har någon aning om vad det hela handlar om. För jag tror att Dear Esther ter sig absolut bäst när man aldrig någonsin hört talas om det, läst en rad, hört ett omdöme. För Dear Esther är inte ett spel utan en upplevelse som man måste omfamna fullständigt för att kunna ta till sig den.

Stämningen, grafiken, musiken, den diffusa berättelsen och oförmågan att interagera med något eller ens ha en chans att påverka är så främmande för de flesta spelare att det blir konstigt. För att förstå Esther måste man vara i rätt stämning och inse att det inte är något spel på riktigt. Att det är mening att upplevas. Som en film. Eller ett musikstycke. Eller en konsert. Man måste förstå att det är helt okej att ta sig tid att bara stå stilla och titta på havet, fundera över de sönderslagna skeppen och det där ljusskenet uppe på klippan. Att bara ta sig framåt för att ta reda på vad som ska ske är fel taktik – för det är inte målet som är spelets styrka utan resan.

Jag tänker ta mig igenom Dear Esther igen när jag har låtit den första upplevelsen sjunka in lite. Jag vill lyssna på berättelsen en gång till och i mycket mer stilla mak ta mig runt på den märkliga, obehagliga och stämningsfulla ön. Jag vill omfamna upplevelsen toalt och låta min fantasi ta med mig på vägar som jag inte kunde hitta den första gången. Jag vill uppleva Dear Esther – inte försöka spela det.