Speldagbok: Alan Wake – del 3

Den här texten innehåller spoilers.

Det känns lite som om det börjar gå på repeat nu. Kanske en svacka från min sida, men det mal liksom bara på.

Jag blir förvisso fortfarande sjukt skraj i tid och otid. Jag får också pausa ungefär var 20:e minut och hämta andan. Men jag tar mig framåt och det faktum att varje kapitel är så pass avslutande ger spelet mig faktiskt ordentliga andningspauser. Det blir ljust och mysigt ett litet tag och en gnutta hopp seglar tillbaka i berättelsen.

Men låt oss återgå till just den. Till berättelsen. För, för första gången börjar jag faktiskt tvivla lite på innehållet. FBI? Vad gör de där? Varför lägger de sig i om det här bara är en surrealistisk dröm som frammanats av mitt (läs Alans) sjuka psyke? Tillhör de verkligheten eller drömmen?

Barry ligger nedslagen i stugan där vi skulle möta Rose. Det fanns inget manuskript att hämta. Allt var en fälla. Själv kan jag bara fly när polisen kommer och knackar på. Hur visste de förresten att vi var här?

Jag, i form av Alan, rusar genom skogen. Mörkret är både bakom och framför mig. Det kastar omkring polisbilar och fäller stora träd. Det tar över verkligheten omkring mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att det är skönt att inte ha något vapen, för då kommer i alla fall inga fiender. Den tidsfristen varar bara tills jag tagit mig ut ur skogen.

Med ett nytt vapen och ficklampa i handen slåss jag mot nya skogshuggare i skuggdräkter, mot kringflygande föremål och mot av mörker barrikaderade dörrar.

Det som känns obehagligast är nästan de här återkommande inspelningarna på tv där jag ser mig själv i en annan verklighet. Något är seriöst fel i min skalle.

När jag tillslut ramlar i vattnet och inser att luften tryter känns det nästan som om döden skulle vara en befrielse.

Vad fan är det som händer?

Kapitel tre är ganska långt och lite märkligt. Jag får inte riktigt ihop storyn och kidnapparen som har min fru har tydligen inte min fru. Hon är död. Ehhh. Damn. Eller är hon verkligen…?

Jag ska kanske gå in lite på spelmekaniken också, för det har jag nog inte gjort ännu. Min första tanke när jag startade spelet var: varför var inte Shadows of the Damned utformat så här? Då kanske jag hade gillat det bättre. För ja, jag gillar spelmekaniken. Det känns lätt och logiskt att sikta med lampa och vapen samtidigt och det är skönt att kunna dodga undan jobbiga attacker, även om jag är kass på det.

Det känns också som om mängden ammunition är ganska bra avvägd till de uppdrag som ska genomföras. I alla fall på nivån normal. Att Alan dessutom blir andfådd när han springer är en skön detalj. Han är ju bara en författare och ingen hjälte.

Ja jag gillar mekaniken och jag gillar upplägget på berättelsen. Men just nu har jag kommit in i något sorts mellanparti som känns aningen krystat. Jag hoppas bara att storyn fortsätter att vara skruvad framöver och inte går utför.

Del ett och två i speldagboken om Alan Wake hittar du här!

,

About EmmyZ

"I used to blog twice every day, but then I took an Arrow in the Knee" Spelar just nu: Guild Wars 2 (PC), LBP (Vita) Crisis Core (PSP).

2 Responses to “Speldagbok: Alan Wake – del 3”

  1. Holmberg 08 februari 2012 at 22:21 #

    Kan hålla med om att tempot i historien varierar lite väl mycket men så är det ju ofta när det ska dras ut på det.. tänk en TV-serie i 15h istället för en film på 2h.

    Men kul att du gillar det :)
    Holmberg skrev senast [type] ..Förhandstitt: Crusader Kings II

  2. EmmyZ 12 februari 2012 at 21:58 #

    Ja, jag förstår vad du menar. De gör det bra i grunden och ett kapitel är inget kapitel. Jag ser ändå fram emot fortsättningen :-)
    EmmyZ skrev senast [type] ..Välkommen fem Shep – du är efterlängtad

Kommentera

Länka till ditt senaste inlägg