Speldagbok: Alan Wake kapitel 2

Den här texten innehåller spoilers!

Jag märker att hon inte riktigt litar på mig, polisen som hjälpte mig bort från skogen. Hon tycker att jag verkar märklig. Och jag kan inte berätta sanningen. Jag måste få hjälp från annat håll, eller klara det hela på egen hand

Barry. Ja, jag möter upp med Barry – min agent. Och han tycker helt ärligt också att jag är galen. Att jag blandar ihop fantasi med verklighet. Men jag försöker bara få honom att förstå, att det är på riktigt.

När vi väl fått tag på en ny plats att bo på lämnar jag honom bakom mig. Jag måste leta reda på min fru. Jag måste möta upp med de som kidnappat henne.

Mörkret faller runt Barry och stugan som jag lämnar bakom mig när jag åter igen beger mig in i den dimmiga skogen.

Jag börjar få kläm på det här spelet nu. Jag hoppar inte högt VARJE gång det kommer en fiende. Och jag börjar på allvar lära mig att hushålla med så väl ljus som ammunition. För ibland räcker det inte till, och jag dör.

Det enda jag verkligen hatar är de skuggfigurer som rusar emot mig. Obehagligt och jobbigt.

Jag letar mig vidare genom skogen på väg mot den som kidnappat Alans fru. Berättelsen känns fortfarande förvirrande, för vad är egentligen verklighet och vad är fantasi? Allt är så konstigt. Jag tar mig över lite omkullfallna trän, lyckas ta mig över en flod med någons sorts primit lift, och så vidare ut i nästa del av skogen. Mörkret tycks aldrig ta slut.

När jag äntligen når fram till kidnapparen känns allt förgäves. Jag får inte veta vart Alans fru är och när kidnapparen framför sina krav knyter det sig i magen. Alan ska skriva klart boken, boken som han inte vet vad den handlar om. Som han inte vet hur han ska gå vidare med.

Jag tar mig tillbaka genom skogen mot huset och Barry, för jag måste försöka. En bil tar mig framåt lite snabbare, men skuggfigurerna gör mig nervös och jag kraschar mot några trädstockar. Skit. Till fots tar jag mig sakta längs den mörka grusvägen upp mot huset. Då ringer Barry.

-Fåglarna här hålller på att gå helt Hitchcock på mig. Skynda dig!

Jag rusar det sista biten och möts av en kaskad fåglar som attakerar huset. Ta död på fåglarna blir mitt nya uppdrag. Eh, va? Hur då? Jag vevar frenetiskt med lampan och försöker lysa sönder dem. Men det går sakta. Jag skjuter några skott, men de är för många. Jag känner mig helt överväldigad och panikslagen. Till slut ger jag mig ut på gräsmattan, mitt bland fåglarna och viftar i panik ficklampan kring mig. Precis när jag tror att mina sista krafter ska ta slut försvinner fåglarna och allt blir lugnt. Så lugnt, så stilla. Och jag andras tungt.

Alan måste skriva, men ingenting kommer ner på pappret och jag inser att det här inte kommer att sluta något bra. Hans skrivkramp kommer att leda till att jag får lida mer i skogen. Som tur var ljusnar det och när skuggorna håller sig borta känns allt lite bättre.

Plötsligt får Barry ett samtal om att de saknad sidorna i manuskriptet har återfunnits. De finns hos Rose. Tack gode gud. Barry lägger på och kameran zommar ut… ut från en Rose som talar mekaniskt i telefonen. Rummet hon står i är mörkt och i skuggorna hörs en kvinnoröst säga: Bra Rose… Min mage knter sig igen.

Fortsättning följer…

Del ett hittar du här!