Fable 2 är inte fantastiskt – men magiskt

Det vajande gräset. Susandet i trädens magnifika kronor. Den unkna och fuktiga lukten i de djupa grottorna och det kluckande vattnet som letar sig in mot stranden. Sakta vävs alla känslor och alla tankar ihop. Sakta börjar jag förstå. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Min ros.

Säga vad man vill om Peter Molyneux och hans alltid lika storslagna ambitioner, men han vet i alla fall hur man sätter stämningen i ett spel. Precis på samma sätt som jag älskade början av Fable älskar jag också början av Fable 2. Det känns som att ta emot en käftsmäll och jag kastas rakt in i en berättelse som jag egentligen inte vill ta del av. Jag vill inte att den ska vara sann. Ändå ger jag mig iväg och gör det som krävs av mig. För det är upp till mig, att rädda mig själv och att rädda världen.

”Det känns som att ta emot en käftsmäll”

Jag fascineras över hur jag verkligen gillar att spela Fable 2 trots att det har några år på nacken, trots att fienderna ständigt rör sig i samma förutbestämda mönster och trots att berättelsen inte alls är lika stark som föregångaren. Jag tar mig tid att skaffa några hus och att ragga upp en hora från gatan som får bli min lesbiska fru. Jag tar mig tid att i två speldygn stå och hugga ved för att tjäna pengar. Jag tar mig tid att springa den långa vägen till fots till och från uppdragen istället för att köra snabbvarianten. Jag tar mig tid att leka med min hund.

Jag inser att jag faktiskt lever min karaktärs liv i spelet, något som jag annars brukar ha väldigt svårt för att göra. Jag är nämligen den där typen som alltid spelar god, alltid har en snygg kvinnlig karaktär och som aldrig gör något galet.

Men här är hela plattformen så perfekt lagd för mig att allt jag behöver göra är att engagera mig. Det går inte att vara snygg i spelet, så jag slänger på mig kläder och smink som får min karaktär att se ut som en transvesit. Sen fnissar jag lite för mig själv, drar av en brakare och dräper några fiender i min frasande kjol. Jag älskar helt enkelt att Fable 2 tvingar mig att vara lite oslipad.

Det är mycket som blivit bättre i den här uppföljaren. Trots att fienderna fortfarande är lite för förutsägbara och tråkiga som motståndare känns striderna roligare. Kanske för att det faktiskt i de flesta fall numera går att träffa fienderna med klingan.

Jag gillar också att mer fokus ligger på att jag ska använda mig av så väl svärd som magi och skjutvapen. Att spelet tar tillvara på mina förmågor och att det får mig att spela mer varierat än tidigare. För trots att det går att bara hacka sig igenom alla fiender är den där extra egoboosten som uppkommer när jag får betyget ”snygg och underhållande fight” en motivation stor nog för att experimentera.

Det sällskap som erbjuds i den trogna hunden är också ett trevligt tillskott. Jag känner mig faktiskt inte speciellt ensam när jag drar på uppdrag och att vovven hittar skatter åt mig är ren bonus. Kanske är det också därför som jag med lätthet springer igenom det otroligt vackra landskapet och bara njuter av att vara ett med naturen.

”Spelet tar tillvara på mina förmågor och att det får mig att spela mer varierat än tidigare”

Dock är det något som saknas för mig, och det är den där starka kopplingen till berättelsen. Visst, det finns ett överhängande hot. Och visst, jag är full av hämndlystnad. Men det är inte det som i verkligheten driver mig framåt, inte på samma sätt som i förgångaren där jag verkligen kämpade för att hitta min syster. Istället är det främst den sköna stämningen i spelet som fängslar mig och håller mig kvar och som dessutom får mig att vilja återvända även när eftertexterna rullat.

För att sammanfatta det hela kan jag bara konstatera att Fable-spelen på något sätt är magiska ändå i all sin enkelhet och komplexibilitet. I alla fall de två första delarna som jag tagit mig igenom. De visar att allt inte behöver vara finslipat och perfekt för att skänka ett stort njutningsvärde. Och jag ser fram emot att få ta mig an del tre och se vad den har att erbjuda.