Med hjärtat i halsgropen

Jag fortsätter att utsätta mig själv för läskiga spel. Kanske är det något undermedvetet som vill att jag ska bli rädd? Eller bli tuffare kanske …

När jag var liten älskade jag skräckfilmer. Men på senare tid har jag blivit mesig. Kanske är det min längtan efter att åter få uppleva skräck som driver mig.

I vilket fall har jag nu börjat spela Alien vs Predator och jag inledde med människokampanjen. Kanske var det dumt? Kanske är det bättre att springa omkring som en cool alien eller en hård Predator och merga fiender? Kanske är det där jag ska börja. För hur mycket jag än intalade mig själv att det bara är ett spel sprang jag lik förbannat omkring med hjärtat i halsgropen så fort det började pipa om min förbaskade mätare. Biiiiiiiiiip. Biiiiiiip. Biiip. Biip. Bip bip bip bip. Baaaaah!

I vilket fall är första intrycken av spelet helt okej, även om det fått svala betyg i andra medier. Främst är jag imponerad över att det känns som om man vet vart man ska springa trots att det är väldigt väldigt mörkt. Det är en bedrift och görs mycket bättre än till exempel i Metro 2033 där jag blev tvungen att ställa upp ljusstyrkan på teven vilket ju förtog hela den dystra stämningen. Sen tycker jag att det faktiskt är påtagligt läskigt, än så länge.

Tro det eller ej. Men jag ser faktiskt fram emot att spela mer. Trots att det är läskigt. Det ni!