Därför har jag svårt för Metro 2033

Jag kör både Videoblogg och text idag så får ni helt enkelt välja på vilket sätt ni vill ta del av mina åsikter från några timmar med Metro 2033, spelet som är baserat på boken med samma namn av Dmitry Glukhovsky.

Kanske är det för att jag inte är överförtjust i mörka spel, trånga tunnlar och obehaglig stämning som jag inte riktigt kommer in i Metro 2033. Men jag tror faktiskt snarare att det beror på diverse problem i dess spelmekanik. För idén liksom berättelsen är egentligen väldigt bra och jag vill veta mer om det äventyr huvudpersonen Artyom slussats in i.

Metro 2033 utspelar sig inte helt oväntat i framtiden, närmare bestämt år 2033 i Moskva. Världen är förstörd av radioaktivitet och invånarna har, för att överleva, letat sig ner i stadens tunnelbanesystem. Men det är långt ifrån en säker plats där både banditer och muterade monster härjar.

Den unga killen Artyom, som växt upp i tunnelsystemen, har fått i uppdrag att lämna ett viktigt meddelande om ett överhängande hot till en annan station i de utbredda tunnlarna. Och färden går både under jord och ovan. Tunnelsystemen är trånga, mörka och obehagliga medan miljön på ytan är radioaktiv, grå och dyster. För att överleva i de radioaktiva områdena har Artyom tillgång till en gasmask och för att slåss med fiender en handfull vapen. Men ammunition är hårdvaluta och det gäller hela tiden att idka byteshandel i de små samhällen som Artyom passerar under resans gång. Och ganska ofta inser jag att jag bara har kniven att ta till under striderna. Därför är det också mest effektivt att faktiskt försöka smyga sig förbi fienderna för att helt slippa konfrontationer.

Man känner sig ofta väldigt utlämnad i Metro 2033. Ammunitionen är för det mesta slut, tunnlarna har sällan möjlighet till flyktvägar och mörkret är kompakt. Den lilla pannlampan gör heller i princip ingenting för att förbättra situationen. På så sätt är läget verkligen upplagt för spänning och skräck. Men personligen känner jag istället oftast frustration, och då är jag en människa som lätt blir rädd. Det är svårt att sikta med sina skjutvapen och när fienderna kommer nära är knivens precision under all kritik. Det känns som om man bara slår i luften utan att ha någon kontroll över var huggen träffar. Jag känner mig utlämnad på helt fel sätt och drar mig för att spela om när jag dör. Jag har fått en känsla av att det kan vara bättre på PC då det kanske blir bättre precision i striderna. Betygen på Metacritics.com vittnar också om det.

Det är synd. För jag känner att det finns något där. En spännande berättelse som jag gärna vill ta del av. Och trots att grafiken lämnar en del att önska har de verkligen fått till miljöerna som speglar både ödslighet och kollektiva bostadsinrättningar.

I ett försök att få in den rätta känslan har jag bytt till ryskt tal med engelsk textning vilket gjorde bristerna lite lättare att ha överseende med. Men det kommer nog tyvärr att dröja innan jag spelar klart Metro 2033 då spel i hyllan som Final Fantasy Xiii och Bioshock 1 och 2 känns mycket mer lockande.