EmmyZ

Ibland så hittar man de där spelen som bara sitter som en smäck. Det är ungefär samma känsla som när man testar de där skorna som bara passar perfekt från början, eller det där plagget som är otroligt smickrande för figuren.
Det behöver egentligen inte handlar om det bästa spel du någonsin stött på. Det är något som bara klickar ändå. Ett plus ett är lika med två.

För mig är Kingdoms of Amalur: Reckoning precis ett sådant spel. Jag har inte kommit speciellt långt, är bara runt level tio, men jag känner ändå redan att spelet tilltalar på mig flera plan. Ja, egentligen har spelet bara bekräftat det jag kände mig när jag testa demoversionen.

Det första som tilltalar mig är egentligen grafiken. Den gulliga, glättiga, färgsprakande och skimrande grafiken som på många sätt känns överdriven och samtidigt helt rätt. Det är en otroligt vacker miljö jag befinner mig i och även om det i varje hörn vilar farligheter så är det aldrig något som skrämmer mig. Den harmoniska omgivningen vaggar in mig i en mystisk och mysig dröm. Ingen kan rå på mig här.

Det andra är spelmekaniken. Jag tror att Reckoning kanske är det spel som faktiskt fått mig att inse att jag älskar när karaktärer rör sig snabbt. Jag gillar helt enkelt att hantera snabba manövrar och skarpa rörelser. Min magiker använder dodge/roll-funktionen frekvent. Hon slänger iväg ett par magiska heta strålar från sin stav som får fiendern att tappa fokus. Sen rullar hon undan. Tre snabba magiskott med staven igen och så rulla. Det funkar skitbra och är fantastiskt roligt. Fart, fläkt, många fiender och full rulle.

Ett spel att längta hem till

När jag tänker efter är det just väldigt tunga rörelser som får mig att inte riktigt orka fördjupa mig i Skyrim mer, trots att det är ett helt fantastiskt spel. Dark Souls lika så. Det år tungt, trögt och det känns som om din rustning får dig att sjunka ner en halv meter i jorden. I Reckoning nästan flyger jag.

Jag gillar också att Reckoning är så anspråkslöst. Det känns som ett typiskt spel som inte tar sig själv på allvar. Det finns en story där, någonstans. Men den har inte intresserat mig speciellt. Jag vill bara komma vidare ur dialogerna och fortsätta meja ner fiender. Det är mekaniken som driver mig, inte storyn. Och det här är ganska ovanligt för mig som egentligen älskar storydrivna spel, som exempelvis Mass Effect. Men här nöjer jag mig med att bara döda fiender, samla blommor, levla upp och placera ut mina förmågor.

Efter att ha tagit ganska små stapplande spel i den här spelvärlden så känner jag verkligen att det här är ett spel jag kan spela i lugn och ro och som jag känner att jag längtar hem till. Jag känner ingen press att återvända till huvudberättelsen för att kunna komma vidare och få reda på mer. Varenda sidouppdrag fångar min uppmärksamhet på vägen och jag lever min karaktär som för övrigt precis har fått sitt första hus. En säng, en kista och ett labb att skapa magiska brygder i. Allt som min magiker behöver för att ta sig vidare.

Det är också värt att nämna att spelet än så länge känns ganska enkelt. Vid nivå tio har jag fortfarande inte stött på något oövervinnerligt, eller ens riktigt utmanade, motstånd. Och då spelar jag på hard som är den högsta nivån. Och jag har hört fler som har samma känsla. Spelet verkar vara förhållandevis lätt. Men med många många timmar kvar och med största sannolikhet lite större bossar framför mig så ska jag inte säga för mycket. När som helst kan det komma en klubba i skallen som får mig att ändra uppfattning om svårighetsgraden. Dock inte om spelet i helhet, hoppas jag.